SÅLD -En sann historia

Såld är den sanna berättelsen av Natasja T. och Vera Efron om en ung rysk flicka som faller offer för vår tids slaveri, det vill säga trafficking. Som sjuttonåring erbjuds Natasja ett jobb som barnflicka i Sverige. Erbjudandet visar sig dock bara vara en lögn och snart befinner hon sig i helvetet på jorden. Hon våldtas, säljs och tas ifrån rätten att vara en fri människa. Men Natasja ger inte upp, hon gör allt för att fly från de män som håller henne fången.

När jag läste boken mådde jag rent ut sagt illa. Flera gånger frågade jag mig själv varför jag fortsatte att läsa. Det var helt enkelt för vidrigt, för sjukt och för hemskt. Samtidigt ville jag ta mig till slutet för att på något sätt se om det kunde finnas en utväg för Natasja.

Så varför bör man läsa SÅLD? Boken kommer att ge dig olustkänslor, frambringa illamående och göra dig arg. Och det är just därför du skall läsa den. För den lämnar dig inte oberörd, den får dig att inse att det idag, just i detta ögonblock begås fruktansvärda brott mot unga kvinnor. Inte bara i andra länder utan även hos oss här i trygga Sverige. Kanske till och med i din direkta närhet, i din egen stad, på just din gata. Som medmänniskor är det viktigt att vi känner till detta och inte blundar för fakta. Slaveriet finns även på 2000-talet och är minst lika grymt idag. Vi måste lära oss att se tecknen, att inte titta bort när vi ser något misstänkt.

Den lägenhet i Stockholm där Natasja hölls fången och varje dag tvingades sälja sin kropp till okända män, gång på gång på gång, låg i ett större hyreshus. Ett hyreshus med ett flertal lyhörda lägenheter. Någon borde ha hört något, någon borde ha förstått.

Redan på sin resa till Sverige, på färjan, blev Natasja såld. Detta skedde öppet, i färjans bar. Någon borde ha sett detta, någon borde ha förstått.

I dag bedrivs mycket arbete med att få myndighetspersoner så som poliser och tulltjänstemän att lära sig att se tecknen på människosmuggling. Men även vi vanliga medborgare bör lära oss att se dessa tecken. För om vi lär oss att förstå tecknen vi ser kanske fler instängda flickor kan befrias. Läs boken om Natasja så förstår ni vad jag menar!

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva:

Den här boken läste jag ut på ett dygn. Ett dygn! Och då har jag ändå varit på middag hos min mamma, övningskört två gånger och gjort lite annat. Ett dygn, det är snabbt. Och trots att boken bara består av drygt 200 sidor lyckas jag bara med en sådan sak om boken är extremt lättläst och gripande. Och ja, den här boken är precis det; lättläst med språk som både flyter och griper. Jag riktigt kände författarens ångest sippra ut genom sidorna och placera sig i min mage. För det mesta iallafall - ibland är den så enormt obegriplig. Hur kan hon må så?

Boken är skriven av Ann Heberlein (2008), doktor i teologi och forskare i etik, en kvinna som utåt har allt, men inåt inte har någonting. Det som fattas, är jag. Hon lider av bipolär typ 2 (tidigare manodepressiv sjukdom) och låter läsarna följa hennes känslor och tankar från sida ett till slut. För mig som jobbar på ett läkemedelsföretag känns det extra bra att läsa denna bok, men alla borde läsa den oavsett- vissa för att de kanske känner igen sig, andra för att kanske få mer förståelse. Samtidigt ger boken inga svar, lämnar inget hopp, den bara finns där.

Jag säger bara en sak: Läs den!

Detta är Kikan

Jag får tacka så mycket för att ha blivit "delägare" i denna eminenta bokblogg. Precis som Annaluna är jag en bokälskare av stora mått. En dag skall jag köpa mig ett hus och då skall ett av rummen få tjänstgöra som bibliotek. Men än så länge ryms min boksamling i ett antal fullproppade och inte allt för organiserade Billybokyllor.

Lycka för mig är att alltid ha en hög med olästa böcker hemma så att jag när jag har läst ut en kan stryka med fingret längs raderna av böcker och alltid hitta något nytt att läsa.

Sedan tidigare driver jag bloggen Hemma hos Kikan. Nu kommer jag även att skriva några rader om de böcker jag plöjer här på bloggen. Så är ni ute efter något bra att läsa eller helt enkelt funderar på någon bok. Ta en titt här först!

Och ja, visst skrev vi brev som var på 80 handskrivna A4 sidor jag och Annaluna...tror att jag måste leta fram dessa inom kort. Det är ju för sjutton hela vår tonår som finns nedpräntad där.

Medskribent!

Nu är vi två om denna blogg, det känns kanon! Kikan och jag, två gamla brevkompisar som skrev meterlånga brev till varann för en sisådär 15 år sedan. (Och jag lovar, jag överdriver inte - skrev vi inte 80 A4 till varann i ett och samma brev?)

Bokleverans på väg!

När jag såg svenska hollywoodfruar och Maria Montazamis känslor för läppstift förstod jag henne precis. Fast gällande böcker, såklart Jag kan inte åka någonstans utan minst en bok i väskan. Har jag kommit mer än halvvägs i boken, måste jag ha med mig två. Utan dessa böcker känner jag mig helt naken och rädd, exposed. Så ja, jag förstår henne precis.

Det finns heller inget roligare än att shoppa böcker. Jag köper mina för det mesta på Lycknis bokshop, eftersom den sidan är den överlägset billigaste i Sverige. Just nu väntar jag på leverans av följande böcker:

• Ängelns Lek
• Skumtimmen
• Skynda att älska
• Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva
• Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann
• Oscar Waos korta förunderliga liv

Boktipset och bok.nu har båda estimerat att jag kommer ge samtliga mellan 4-5 i betyg, så det ska bli otroligt spännande att se om de är så bra som det sägs.

I bokhyllan har jag cirka 70 olästa böcker, och det känns ganska tryggt att alltid ha såpass många att välja mellan. Summan minskar liksom aldrig. Att välja ut en ny bok efter att ha avslutat en är den bästa känslan - vilken blir det nu?

Just nu läser jag Dublinbor av James Joyce mest effektivt (förutom körkortsteori), en upplaga som min mormor fick på sin födelsedag 1966 och av någon märklig anledning har hanmat i min bokhylla.

Att Uppfinna Ensamheten - Paul Auster:

Läste ut den här boken idag, som hade stått i bokhyllan i åratal och gett mig dåligt samvete. Jag påbörjade den för säkert tre år sedan och kände mig således tvingad att läsa ut den.

Boken består av två delar - en där Auster skriver om sin fars död och hur han i och med den får reda på saker om sin släkt som tidigare varit okänt. Bra skrivet, gripande, känslosamt. Jag gillade det. Men sedan, del två - den största delen av bokens 246 sidor, handlade inte om någonting speciellt. Jag kom aldrig in i det, inte ens när boken tog slut. Minnen, tankar, hopp hit och dit. Antagligen beskrivet så att man antingen älskar det eller inte hajjar ett dyft. Jag tillhör den senare kategorin.

Eftersom första delen får en fyra, och den andra en tvåa, blir slutbetyget 3 av 5.

Separerad Bokblogg!

Med tanke på att jag har en It's all about me och en It's all about food, så är det inte mer än rätt at skapa en It's all about books - med tanke på all den tid jag lägger ned på på böcker.

Jag ÄLSKAR att läsa, älskar böcker, och har alltid gjort. Nu, då, alltid.