Ni följer väl med oss...

Hit?

Nej vi slutar inte blogga, vi byter bara domän!

Till Bohusläningen!

Vi har publicerat flera inlägg i Bokbloggen, men layouten är under construction. Saknar It's all about Books lite, men det är ju det här jag alltid har velat: Blogga för en tidning. Det blir bra, jättebra. Grymt, till och med!

Tills dess åker jag på jobbresa till Holland, är åter sent på fredag.

Läs lite extra åt mig så länge, för vad det gäller mig har jag ingen aning om jag kommer kunna läsa någonting förutom på flighten dit och hem.

Vi börjar blogga för en tidning!

...vilket vi väl ändå kan avslöja nu. Bloggen håller på att lanseras och adressen kommer inom kort. Vi ska bara ladda med några inlägg först som vi inte publicerar på en gång, och detta kanske kan förklara framtida sporadiska inlägg på It's all about Books. Vi laddar på den nya, alltså.

Gud vad roligt det här är, och jag måste verkligen tacka Kikan för att hon är otroligt driftig och bra. Vad glad jag är att vi träffades genom bokklubben där för åratal sedan!

Förändringarnas tid är här

Nu är det mycket spännande saker på gång här på bloggen. Vi kan säga så mycket som att inom kort kommer det att ske några förändringar...

Vi återkommer!

Bokens Dag

På torsdag är det Bokens Dag i Uddevalla. Jag passade på att köpa en biljett när jag gick hem från jobbet i dag. De författare som kommer att medverka är

Björn Ranelid, en profil som nog de flesta känner till. Björn syns ofta i media och han har givit ut ett stort antal böcker samt fått flera priser, däribland Augustpriset (1994). Själv har jag än så länge bara läst Hjärtat som vapen.

Ann Rosman, är en ganska ny författare som debuterade med deckaren Fyrmästarens dotter förra året. Hon har nu kommit ut med uppföljaren, Själakistan, som även den utspelar sig på Marstrand.

Stefan Edman, svensk biolog och författare, är en känd miljökämpe som har flertalet böcker på sin meritlista. Han är även en flitigt anlitad föreläsare.

Mats Ahlstedt är kriminalromansförfattaren som bland annat har skrivit böckerna Dödsängeln och Violinisten.

Maria Gustavsdotter stiftade jag själv bekantskap med förra året då jag gick en mycket trevlig skrivarkurs som hon höll i. Hon kom nyligen ut med den tredje delen i triologin Fem pärlor till jungfruns krona.

Tjuvtittat!

Jag var på ett födelsedagskalas i lördags (egentligen var jag på två, men det här berör det första), där födelsedagsbarnet fick den här roliga boken från Designtorget - Tjuvtittat. Boken består av bilder från hela världen i stil med "hur tänkte man här?". Felstavningar med förödande konsekvenser, ord som betyder något helt annat på svenska... Det var svårt att inte garva både en och två gånger. Helt enkelt en superbra present att ge bort (om inte annat till sig själv...)

När jag fyller 30 ska jag vara smal...

Igår fick jag boken När jag fyller 30 ska jag vara smal av min killes mamma. Väldigt passande, eftersom jag fyller 30 i december... Fast tack och lov var det så att det var ett gratisex, och hon påpekade även att jag inte är tjock. Hm...

I vilket fall så läste jag just ut boken med regnet smattrande utanför, vilket inte tog mycket ansträngning i anspråk. Jenny Dahlberg kom för några år sedan ut med boken Tjock! (vilket jag faktiskt minns) som fick ganska mycket uppmärksamhet i media. Hon ville få fram de tjockas vardag och att de är vanliga människor. Hon kände sig vacker och stolt.

I den här boken som kom ut några år senare, har författarinnan insett att det inte alls är särskilt bra att vara tjock (hon väger 133kg) och bestämmer sig för att bli smal tills hon fyller 30. Vi får följa hennes (enligt henne själv) maniska träning (som för mig inte låter manisk), tankar, längtan efter fina kläder ochsåvidare. Boken är som en dagbok utformad i romanstil.
.
Ingen hit, faktiskt. Till en början tyckte jag att den var ganska bra, men sedan gick det utför. Dessutom känns det rätt billigt att först komma ut med en i vårt samhälle kontroversiell bok om att vara tjock och stolt, för att sedan krossa hela tjockisdrömmen några år senare med att hon faktiskt inte alls är stolt. Det känns inte heller som att hon har någon koll på hur man egentligen går ned i vikt eller vad som är sunt, inte heller vad som är måttligt eller bra. Om slutklämmen hade varit att hon till exempel inte alls blev lyckligare av att gå ned 60 kilo eller att hon hade lärt sig sunda metoder, hade hon kanske kunnat återkoppla till Tjock!, men istället slutar det med att hon mår mycket bättre - trots förlorad vårdnad om barnet, osund viktnedgång, piller och alkohol. Den förmedlar liksom inget budskap överhuvudtaget. Trots det får den en tvåa, eftersom den var lättläst, svår att lägga ifrån sig (man ville ju veta om hon lyckades nå sitt mål!) och öppen. Helt okej att läsa när den ändå var gratis, men den stannar inte i bokhyllan och är ingen bok jag ens skulle betala en tia för.

Jag kommer aldrig att glömma...

Ibland händer det konstiga saker....som en sådan sak att jag i flera dagar nu har gått och funderat på att skriva ett inlägg om en författare som jag läste nästan allt av när jag var yngre. Författaren är Maria Gripe och mina absoluta favoriter av henne är Tordyveln flyger i skymningen, Agnes Cecilia - en sällsam historia och samtliga böcker i Skuggserien. Vad är det som är för konstigt med det då, undrar ni kanske nu. Men vänta bara...

Den sistnämnda skuggserien (Skuggan över stenbänken, ....och de vita skuggorna i skogen, Skuggornas barn och Skugg-gömman) filmatiserades och jag älskade den serien nästan lika mycket som böckerna. Som liten brukade jag skriva ner saker som gjorde extra starkt intryck på mig och jag inledde då alltid med Jag kommer aldrig att glömma.... Härom dagen kom jag på att jag någon stans skrev Jag kommer aldrig att glömma TV-serien Flickan vid stenbänken. Så när jag gick och klurade på ett inlägg om dessa böcker mindes jag även serien som hade gått på TV.

Så när jag i dag går in på ICA för att handla fastnar jag vid ett ställ med DVD-filmer. Jag bläddrar lite förstrött bland en salig blandning av allt från tecknat till action. Hittar den första Sex & the city filmen och bläddrar vidare. Och DÄR, där mitt framför ögonen på mig ser jag plötsligt Flickan vid stenbänken. Men hallå! Vad är oddsen för det? Jag har aldrig någonsin tidigare sett den som DVD, knappt tänkt på den genom alla år (den kom ut 1989 läser jag nu på baksidan) och när jag väl kommer att tänka på den så dyker den upp...

Jag var ju så klart tvungen att köpa den. Skall kika på den inom kort och se om den fortfarande är lika bra. Och jag får ju även chansen att leva upp till mitt löfte Jag kommer aldrig att glömma TV-serien Flickan vid stenbänken.

På konferens i Bålsta...

...Och jag har just hållt ett litet föredrag inför typ 70 pers (inte alls om böcker).Jag var så satans nervös innan, men det gick helt okej. Jag fick dem till och med att skratta några gånger. När det var frågestund var det en som sa att hon tyckte att jag var en pärla och alla applåderade. *Rörd*

Har en halvtimme till mitt förfogande innan hemåk, och såg precis Leveransavisning för Lyckan, kärleken och meningen med livet på mailen. Perfekt! Jag gillar att läsa sånt när jag är ute på resa, och om ett par veckor ska jag åka på businesstrip till Amsterdam. Då ska den och Lyckan säljs separat av Lolly Winston följa med. Jag är sugen på lite chicklit... Att båda heter Lyckan-någonting känns ju extra varierande...

Tills dess har jag tre böcker som skall vara utlästa:

- De fattiga i Lodz (Tegelsten! Tung både i ämne och vikt)

- Den vidunderliga kärlekens historia (Love it!)

- Edgar Allan Poe, novellsamling (Inte så lättläst)

Ikväll ska jag ut på arbetsmiddag med en kollega från spanska kontoret, kul! Men, mindre tid till läsning...

Keep on reading, folks.

Augustpriset 2010, de nominerade är....

Årets svenska skönlitterära bok:

• "Spill", Sigrid Combüchen


• "Ränderna" Magnus Florin


• "Livdikt", Johan Jönson


• "Darling River", Sara Stridsberg


• "Kioskvridning 140 grader", Peter Törnqvist


• "Ingersonetterna", Magnus William-Olsson

Årets svenska fackbok:

• "Vargen, den jagade jägaren", Henrik Ekman


• "Den röda grevinnan", Yvonne Hirdman


• "Mask – litteraturen som gömställe", Kristoffer Leandoer


• "Cocaina – en bok om dom som gör det", Magnus Linton


• "Maria Eleonora, drottningen som sa nej", Moa Matthis


• "Resa i sharialand", ett reportage om kvinnors liv i Saudiarabien", Tina Thunander

Årets svenska barn- och ungdomsbok:

• "Syltmackor och oturslivet", Anna Ehring


• "Jag finns", Maja-Maria Henriksson


• "Här ligger jag och blöder", Jenny Jägerfeld


• "Jag tycker inte om vatten", Eva Lindström


• "Det händer nu", Sofia Nordin


• "Tänk om", Lena Sjöberg

It's also all about Music:

Och jag är stolt vän till Caroline Werner. Hoppas inte hon glömmer bort mig när hon får sin första skiva utgiven bara...

Http://soundcloud.com/caroline-werner

Bok nummer fem för It's all about Books:

...Och det var Igelkottens Elegans av Muriel Barbery, utgiven 2006 och utkommen på svenska 2009. Annaluna fastnade för boken då bok.nu förutspådde att hon skulle ge den en femma -desperately seeking perfect books, som alltid. Kikans mamma hade även läst boken och älskade den. Så ja, vi läste den, och vi älskade den. Båda två. Äntligen en bok vi båda gav varsin femma (och Kikan är ju som bekant väldigt sparsam med sina femmor)!

Muriel Barbery är fransyska född i Marocko men bosatt i Japan, filosofilärare och författare. Att hon är filosof märktes i allra högsta grad i boken. Även att hon är insatt och högst kunnig både i fransk och japansk kultur; boken börjar (nästan) med en haiku av japanske Basho - vilket redan där imponerade på Annaluna, men utspelar sig i Frankrike där japansk och fransk kultur blandas.

Boken har två huvudpersoner; portvakten Reneé, en knubbig medelålders änka som inte alls är en typisk portvakt. Hon är högst intellektuell men har på ytan skaffat sig en klassisk portvakts föklädnad genom att vara vresig, ha på TV:n fast hon egentligen läser, en katt som springer runt, tråkiga kläder. Den andra huvudpersonen är tolvåriga Paloma som är för intelligent för sitt eget bästa. Boken börjar sålunda med Palomas funderingar och rationella tänkande kring varför det är lika bra att hon tar livet av sig. Hon sätter ett datum och har argument för det. I och med denna starka start på boken är den från första början omöjlig att lägga ifrån sig.

Ja, som ni förstår korsas ju Renée och Palomas vägar, och detta då den japanske Kakuro flyttar in i byggnaden och ser Renée för den hon verkligen är. Renée blommar upp och Paloma finner två vänner.



Boken börjar alltså otroligt starkt (men avslutas faktiskt även lika starkt). Den innehåller mängder med vackra meningar och tankar (antar att översättarna Marianne Öjerskog & Helén Enqvist även borde få cred!) och fick Kikan att gråta floder. Den var en fröjd att läsa från början till slut både för handlingens skull, språkets skull, de trovärdiga personligheterna och för de filosofiska funderingarna. Annaluna kände att den påminde en del om den melankoliska Tillsammans är man mindre ensam, som hon gillade mycket.

Den sista meningen i boken, Ty för er skull tänker jag hädanefter söka alla ögonblick av alltid i aldrig. Skönheten i världen, fick oss båda att älska boken ännu mer. Det är så få böcker som avslutas perfekt, men det här är en av dem, trots tårarna som var oundvikliga.

Om ni inte läser den här boken går ni sanna mina dar verkligen miste om något!

Med Igelkottens Elegans kvar i våra hjärtan (eftersom det är en bok som stannar kvar) ägnar vi oss nu åt De fattiga i Lodz, en tegelsten som fick augustpriset 2009.

Hon går genom tavlan, ut ur bilden...

Ungdomsromanen Hon går genom tavlan, ut ur bilden som lästes ut idag fick jag faktiskt tag i på Stadsmissionen för en tjuga. Jag hade hört mycket bra om den, trots att bok.nu förutspådde att jag bara skulle ge den en tvåa. Jag var således mycket angelägen om att läsa den, och läste den till 99% i gående postition till och från jobbet (jag går 70 minuter per dag, alltid med nosen ner i boken - förutom där jag korsar vägar förståss, vilket naturligtvis ändå påverkar intrycket av läsandet).

Johanna Nilssons debutroman från nittiotalet (ytterligare en ungdomsdebutroman av en tjugotreåring!) behandlar mobbing och hur jävliga nästantonåringar kan vara. Huvudperson är Hanna som har sin bästis Karin. Plötsligt är Hanna inte någon alls längre då Karin blir kompis med de coola i klassen. Hon blir kallad mensäckel, plugghäst och planka, blir ignorerad ibland, slagen både verbalt och psykologiskt andra dagar. Hemma håller hon minen och låtsas ha kompisar. Hennes farfar dör och hon saknar honom hela tiden. Hon håller hårt i tröstestenen och börjar träna pingis för att slå av sig all frustration.

De första kanske 100 sidorna tyckte jag att boken var ganska torr och förmedlade mig ingen känsla, men sedan blev den starkare och starkare. Mobbing är så otroligt hemskt. Jag började tänka på min egen tid, hur jag aldrig var populär hos killarna, tills en dag i femman då den snyggaste killen blev kär i mig - och plötsligt stod jag överst på killarnas snygglistor. Jag tyckte redan då att det var helt sjukt, att bara för att han gillade mig så gjorde de andra plötsligt det också, de som aldrig tidigare ens hade tittat åt krulltotten Anna.
.
Jag älskade därför högstadiet som följde. Älskade, älskade. Jag hade massor med kompisar, fick killen i parallellklassen som jag spanat in sedan jag var tretton, livet lekte. Jag minns dock en eller två som antagligen inte kände att livet lekte. När vi hade återträff i somras svarade den ena tjejen inte ens på inbjudan fast jag vet att hon fick den. Om jag hade kunnat vrida tillbaka tiden...

Men - åter till boken; är den värd att läsa? Absolut. Den är lättläst, stark, hemsk, gripande. Eftersom den började så segt (och fakiskt inte hade något speciellt slut) får den dock bara en trea. All in all gillade jag De i utkanten älskande av samma författare som jag läste förra året lite bättre.

Fler loppisfynd

Jag kilade förbi loppisen i dag igen. Fick nämligen ett hett boktips från mamma i helgen och mindes då att jag hade sett just de böckerna hon tipsade om på loppisen. Kerstin Ekmans Händelser vid vatten samt triologin Vargskinnet av nämnda författarinna finns numera i min ägo. De är i så gott som nyskick och kostade mig bara 40 kr allt som allt. Sweet!

Orkidétjuven - Susan Orlean:

Så var Orkidétjuven av Susan Orlean äntligen utläst, efter åratals väntan. Min pappa har den nämligen som favorit, dels eftersom han själv älskar orkidéer, dels eftersom han älskar Florida. Jag, som många andra, har även sett filmen Adaptation (2002) med Nicholas Cage i huvudrollen, där den här boken ligger som fristående grund.

l
Huvudperson i den sanna historien är John Laroche, orkidétjuv och fanatiker, men egentligen behandlar boken mest den enorma fascination och besatthet som finns för just orkidéer. Folk är bokstavligen beredda att offra sina liv i jakten på den perfekta orkidén. I fokus står spökorkidén (se bilden ovan) som både är enormt sällsynt och fridlyst. Det verkar vara alla orkidénördars stora dröm att hitta den här i blom, och de reser genom land och rike, vadar genom träsk och slukhål genom Fakahatchee för att hitta denna sällsynta skönhet - vilket de sällan gör.

För mig kändes boken otroligt lång, men samtidigt lärorik. Jag hade ingen aning om att det fanns så många lagar kring orkidéer, så många lukter, rättegångar, stölder, jakter, plantskolor, tävlingar, kongresser, besatthet, pengar... En bok som hör till genren reportage men mer liknar en roman. Läsvärd? Absolut. Det är alltid lika intressant att få större inblick i nischar. Dessutom gjorde den mig mer intresserad av just orkidéer, eftersom de är så otroligt häftiga och vackra.Filmen var såvitt jag minns sevärd, men den påminner inte särskilt mycket om boken. Egentligen hade jag förväntat mig mer story av boken, mer fokus kring själva orkidétjuven Laroche... Vill man ha den storyn är det sålunda filmen och inte boken som rekommenderas. Jag tror dock att det är dax att se om den. Nicholas Cage och Meryl STrepp - som också är med i filmen - är ju onekligen storskådisar.

Spöket på Canterville av Oscar Wilde

När jag senast var på biblioteket för att låna med mig en ljudbok visade det sig att jag hade lite för lite plats i mp3-spelaren. Därför fick jag bara med mig en kortroman men i sin tur en riktig klassiker. Spöket på Canterville av Oscar Wilde (1887) är ju en berättelse som man hört talas om många gånger och jag tror att jag läste den när jag var liten. Vad jag dock inte kom ihåg var att den var så humoristisk och underfundig.

Spöket Simon de Canterville har under flera hundra år spökat på sitt slott i England. En dag flyttar dock en amerikans ambassadörsfamilj in och inget är längre som förut. För plötsligt är det ingen som blir rädd för spöket längre vilket gör honom vansinnig. De nymodiga amerikanerna har inte alls samma stil och klass som de engelsmän han tidigare skrämt halvt ihjäl.

En helt klart kul liten historia som passar bra en kulen höstdag. Jag kom på mig själv med att skratta till ett flertal gånger och jag måste säga att man bitvis faktiskt tycker lite synd om det försmådda spöket.

Att bocka av Nobelpristagare:

Den här kastar dåligtsamvetesblickar från mig i bokhyllan. Och har gjort i flera år nu. Helt ärligt känner jag nog att den kommer fortsätta så eftersom 560, stora sidor på spanska känns som ett evighetsprojekt, och jag vill kunna läsa 1-2 böcker i veckan.

Älskar att välja ut nästa bok, älskar att läsa den, avsluta den, och längta till nästa. Däremot kommer jag garanterat att läsa ut en annan bok av honom i år. Och så har jag ju även läst två till nobelpristagare 2010 : Herta Muller (Hjärtdjur - gillade inte) och Isaac Bashevis Singer (Trollkarlen från Lublin - gillade). Har läst 19 nobelpristagare hittills i livet och more to come. Min mormor inspirerade mig för några år sedan att bocka av litteraturnobelpristagare eftersom hon själv gör det.

Jag dööör! Mario Vargas Llosa!

Gud vad förvånad men glad jag blir när jag såg live nyss att peruanska Mario Varga Llosa får årets Nobelpris i litteratur! I love him.

.

Jag har skrivit om honom i min blogg för fyra år sedan, och om min sorg då jag missade när han besökte Stockholms Universitet då jag läste juridik där 2006.

.

I min bokhylla väntar redan Paradiset finns om hörnet, som jag påbörjade för två år sedan. Där står också conversación en la catedral (Samtal i katedralen) på spanska - som jag köpte i Bolivia 2005. I min vill läsa-lista ligger även sedan tidigare Bockfesten. Åh, vad kul att han har fått det här. Jag gillar honom verkligen. Jag läste massor om honom när jag pluggade latinamerikansk litteratur, hade till och med en uppsats-tentafråga om honom på spanska en gång. Nu jublar väl hela Sydamerika (eller?).

Jag är samtidigt lite chockad, att en sån stor författare får priset. Han förtjänar det dock så mycket mer än t.ex. tippade Joyce Carol Oates, som jag aldrig har gillat.

Feministen George Sand (1804 - 1876):

Den här boken lånade jag av mormor för en sisådär tio år sen. Den har med andra ord hängt med genom ett gäng flyttar och ständigt stått där i morfars bokhylla och gett mig dåligtsamvetesblickar. Men nu, nu är den äntligen utläst!

Titeln på en bok ska ju på ett eller annat sätt spegla innehållet (såklart), och i och med det hade jag fått känslan av att den här handlade om någon slags sliskig vinterromans på Mallorca i stil med tantsnusk. Inte för att mormor är sån, hon är sån som samlar på nobelpristagare, men ändå. Jag bemödade mig faktiskt inte ens med att läsa bokens baksida.

Så, när jag nu tog tag i saken var det ju något helt annat. För det första är det halvsmöriga namnet George Sand bara en pseudonym för Aurore Dudevant, född år 1804, feminist och tydligen en av Frankrikes mest lästa författare. För det andra var Aurore älskarinna till den polske kompositören Frédéric Chopin, och han var även med den här vintern på Mallorca. Sålunda en kvinnlig, feministisk författare från 1800-talet som bar manskläder och hade en känd älskare..!



Boken i sin tur, en relativt tunn men småjobbig sak, är tryckt på svenska 1976 i Uddevalla, så språket är ändå korrigerat och anpassat efter moderna tider (att översätta artonhundratalsfranska är ju världens bedrift - cred till översättaren Kitty Knös!). Den beskriver i vart fall relativt sakligt och självbiografiskt ett halvår på Mallorca, som då var en isolerad och oupptäckt ö med 160.000 mallorkiner. (Själv har jag varit två gånger på Mallorca och har naturligtvis en helt annan bild av ön, så att läsa om hur Palmas gator var alldeles tysta kvällstid känns otroligt häftigt). George Sand beskriver klimatet, människorna - både till kropp poch själ, bostäderna, språket, maten, kläderna, religionen. Det är en gammal reseskildring på ett totalt oetiskt beskrivet sätt som antagligen aldrig skulle få publiceras idag.

Författarinnan beskriver nämligen mallorkinerna som apor. Det är enligt henne i princip faktum att mallorkiner är snåla, lömska, tjuvaktiga men oförargliga, som inte tar hand om sin ö och särbehandlar utlänningar. Intressant att nämna är kanske även att det värsta man kunde vara enligt mallorkinerna, var jude eller muslim. Känns detta igen från lite modernare tider..? När hon träffar en enda snäll mallorkinska säger hon till sig själv Kära Perica, du visste inte och får aldrig veta hur mycket gott du gjorde mig när du visade att det fanns en osjälvisk och god mänsklig varelse bland aporna.

Chopins namn nämns aldrig i boken, utan han beskrivs som deras sjukling (han dog även i verkliga livet i tuberkulos 1849), och läkarna ställde både fel diagnos och fel medicinering under deras tid på Mallorca. De föreslog åderlåtning, mjölkdiet (vilket resulterade i att Aurore köpte en get) och svältkur. I dagens läge tror jag inte att många läkare skulle föreslå dessa metoder mot tuberkulos, men man vet ju aldrig.
.



När de lämnar Mallorca efter ett halvår, är de så lyckliga över att behöva slippa "Apön", som de internt kallar Mallorca, att slippa de ohyfsade människorna, lopporna på maten och de tomma, ensamma omgivningarna för civilisationen, att Aurore känner att hon nu har testat drömmen om att leva i avskildhet och bara höra fåglarnas sång. Så vad säger ni, ska vi flytta till Mallorca för att fly civilisationerna, gå på tysta, tomma Palmagator och bara höra fågelkvitter på dagarna och total tystnad på nätterna...?

En mycket intressant bok att läsa och jag skulle vilja påstå att George Sand är ett måste för alla boknördar; en riktig klassiker!

Vem blir det?

I morgon är det dags igen. Klockan 13:00 tillkännages vem som får Nobelpriset i litteratur 2010. Själv beslutade jag mig förra året för att börja samla på nobelpristagare och inhandlade därför Herta Mullers Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv. Den står dock än så länge oläst i bokhyllan. Det skall bli spännande att se vilken författare jag får köpa upp mig på efter i morgon. Eller kan det rent av vara någon man redan har i hyllan?

Och för er som vill ha en liten uppdatering bakåt i tiden så följer här de författare som fått priset under 2000-talet:

2000 Gao Xingjian Kina/Frankrike
2001 V.S. Naipaul Trinidad och Tobago/Storbritannien
2002 Imre Kertész Ungern
2003 J.M. Coetzee Sydafrika
2004 Elfriede Jelinek Österrike
2005 Harold Pinter Storbritannien
2006 Orhan Pamuk Turkiet
2007 Doris Lessing Storbritannien
2008 Jean-Marie Gustave Le Clézio Frankrike/Mauritius
2009 Herta Müller Rumänien/Tyskland

Veckans tips från Favoriterna:

Visst minns ni Peter Pohl's Jag saknar dig, jag saknar dig? Ungdomsromanen om två tvillingsystrar varav den ena dör i en olycka och hur den överlevande kämpar sig igenom sorgen.

Boken kom ut 1992 och jag läste den väl året efter, då jag precis hade börjat högstadiet. Jag minns hur berörd jag blev, hur sorglig och fin den var, hur jag levde mig in i den hjärtskärande verklighetsbaserade berättelsen. Peter Pohl blev snabbt min favorit och en klasskompis och jag skrev brev till honom. Klasskompisen fick ett personligt svar, jag fick ett standardiserat eftersom han hade blivit överöst med post och inte hann svara. Besvikelsen låg tung som en sten i bröstet.

Lite senare kom han på besök i vår klass, på en svenskalektion, och det kändes lite som att få besök av en superkändis. Jag satt som förstummad. Peter Pohl, hos oss! Vilken grej!

Något år senare läste jag Janne min Vän, Peter Pohls debutbok - även den bra, men den berörde mig inte lika mycket som Jag saknar dig, jag saknar dig.

Jag satt just och funderade på vad som hände med Peter Pohl? Det har varit tyst så länge. Jag läser mig dock till att han är lektor på KTH och har gett ut mängder med böcker, senast 2008. Märkligt att jag har missat detta.

För er som inte har läst Peter Pohl rekommenderar jag varmt hans Jag saknar dig, jag saknar dig. Läs, läs, läs!

Bokhysteri:

I somras gjorde jag en omröstning på Boktipset.se om hur mycket boknördar* läser egentligen.

Av 53 svar läser 39% cirka en i veckan.

Sen är det ganska jämnt fördelat mellan 1-2 i veckan eller 5-7 i månaden (20 % resp. 18%).

Jag hör till den där procenten som det här året läser lite mer än en i veckan, men på sistone har jag nästan fått kramp i ögonen av allt läsande. Jag är som besatt. Visst har jag alltid älskat att läsa och läst mycket, men det här året kommer onekligen att bli mitt rekordår någonsin. Inte för att det är någon tävling, utan för att det helt enkelt finns så sjukt mycket böcker jag vill läsa - listan över vill läsa blir aldrig mindre, den bara ökar och ökar i takt med alla nya bokreleaser och underbara tips på olika boksit:er.

Är det bara jag, eller är inte 2010 ett helt grymt bra läsår?

* Medlemmar på Boktipset.se

Sommarbarn av Katerina Janouch

Den senaste "utlyssnade" boken i min mp3-spelare är Katerina Janouchs självbiografiska Sommarbarn. Bokens huvudperson är Katia som föds i Prag på sextiotalet. Tillvaron förändras 1968 då sovjetmakten intar landet då Katias pappa som kämpar mot den nya regimen blir förföljd. Familjen lämnar landet och hamnar till slut i Sverige. I en förort till Stockholm får Katia känna på utanförskapet och hur det är att vara annorlunda. Boken visar på ett bra sätt hur det kan kännas att komma till ett nytt land och tvingas anpassa sig till ett helt nytt liv där man inte alltid är välkommen.

Katerina Janouch har tidigare skrivit bland annat romanerna Anhörig och Dotter önskas, samt handboken Barnliv. Själv har jag läst Anhörig som jag tyckte var oerhört gripande och bra. Sommarbarn grep inte alls tag i mig på samma sätt även om den gav en inblick i hur det kan kännas att som ung komma till ett nytt land och hur man som tonåring försöker att anpassa sig.

Ibland kan det även bli lite sönderhackat när man lyssnar på en ljudbok bara lite då och då. Typ när man står och diskar... Kanske hade jag fått ett lite mer samlat intryck om jag faktiskt hade läst istället.

Patient 67...

Så var ytterligare en bok är utläst i vår bokcirkel. Den här gången tog vi avstamp i filmens värld då vi fick upp ögonen för boken Patient 67 av Dennis Lehane (2003). Fler kanske känner igen titeln om vi säger Shutter Island som är en ganska ny film med Leonardo di Caprio i huvudrollen. Annaluna såg filmen för ett tag sedan och Kikan stod faktiskt med filmen i handen men ställde tillbaka den efter att ha sett att det handlade om ett mentalsjukhus. Sådant faller nämligen inte Kikan på läppen. Dock väcktes ett intresse från båda håll för att faktiskt läsa boken. Och så blev det.

Patient 67 utspelar sig på en ö, Shutter Island, där ett sjukhus för mentalsjuka brottslingar är beläget. Då en av patienterna lyckas fly anländer kriminalaren Teddy Daniels till ön för att ta sig an fallet. Ganska snart börjar han inse att allt inte är som det skall på ön. Och inget är egentligen som det ser ut; något som man blir varse ju längre man läser.

Kikan, som alltså inte hade sett filmen gav boken en fyra. Detta på grund av att den är lättläst, spännande och har ett oväntat slut med en ordentlig tvist. Utan att säga för mycket kan man ändå avslöja att slutet är öppet för tolkningar. Det gör att man inte lämnas oberörd och att handlingen håller sig kvar. Själva vändningen påminner lite om vändpunkten i filmen 6:e sinnet och man hoppar till och tänker ”Men vad sjutton hände nu?”.

Annaluna gav dock boken tre och en halv, möjligtvis en trea i handling och en femma på slutet. Detta på grund av att handlingen trots allt var lite ”vanlig” på sin väg mot upplösningen. Sedan spelar det ju in om man har sett filmen före man läser boken, då blir man inte riktigt lika tagen av slutet. Dock passade boken ypperligt som film och vi var överens om att detta är en bok som man verkligen kan tänka sig som just filmatiserad. Annaluna menar dock, att detta är en av de få böcker som faktiskt är bättre just som film än bok. Kanske för att hon tidigare last En drink före kriget av Lehane, och inte gillade den alls. Hon anser att språket är ganska torrt och oestetiskt, ett typiskt deckarspråk. Annaluna gillar inte alls deckare, men anser att det här är en bok för även ickedeckarfolk. En bok för alla, perfekt bladvändare för semesterstunder eller i sängen.

Ett spännande faktum är att boken faktiskt blivit poppis just för att den nyligen blivit film. Kikan hade nog inte fått upp ögonen för den om inte Annaluna hade sett filmen. Och mentalsjukhus till trost, Kikan kommer nu att ta sig till videobutiken och hyra filmen.

Fyndat på loppis

Måndagar betyder ett besök på loppis på väg hem från jobbet. Den här gången lade jag lite extra tid i bokhörnan. Gissa om jag fyndade!

Vita tänder av Zadie Smith

Anna, Hanna och Johanna av Marianne Fredriksson

Den blå fägen av Tracy Chevalier

Barn 312 av Hans Ulrich Horster

Ro utan åror av Ulla-Carin Lindquist

Samtliga till det ofattbara priset 50 kr och dessutom i så gott som nyskick.

I taket lyser stjärnorna...

Läste ut den här igår, under ett par tårar och många igenkännanden från min egen tonårstid. I taket lyser stjärnorna är Johanna Thydells debutbok som kom ut 2003 - då författaren endast var 23 år. (Blir helt vimmelkantig av att tänka på att hon är född samma år som jag och redan har gett ut flera böcker). Den här boken kom ju även ut som film, vilket resulterade i att boken kom upp på tapeten igen.
.
Boken är en ungdomsroman som handlar om Jenna, tretton bast och med en morsa som har cancer. Hennes granne Ullis är högstadiets populäraste tjej, och hennes morsa är alkis. Dessa två finner varann och hjälper varann bland tonårsproblem, fester och längtan efter kärlek. Jennas högsta önskan är att hennes mamma ska överleva, Ullis att hennes mamma ska dö. Boken är både sorglig, fin, bra och lättläst. Verkligen en ungdomsbok att rekommendera!

Vienna-shopping:

Nyligen hemkommen från Wien - en stad jag nu har besökt tre gånger (eftersom en kompis bor där) och verkligen diggar. Förutom alla mäktiga byggnader finns det ju alltid tid för lite shopping, och förutom den del av shoppingen som bestod av lite skor, smycken, Gustav Klimt-koppunderlägg och diverse presenter, så köpte jag ett helt gäng av mina favoritbokmärken vid Hundertwasserhaus (coolaste stället i Wien). Kostnären Gustav Klimt var ju från Wien, så självklart pryder hans motiv de flesta saker. Jag fullkomligt älskar hans bokmärken och är så nöjd över att ha fyllt på förrådet.
.
Till råga på allt fick jag även tre böcker av min kompis som hon inte visste vad hon skulle göra av - passande nog hade jag redan två av dem på "vill-läsa" listan. Hon fick i sin tur min Patient 67, eftersom jag faktiskt hann läsa ut den trots fullspäckat schema med sightseeing, kortfilmer med insekter, konserter och ovan nämnd shopping.

Sveriges Historia

På bokmässan inhandlade jag de tre första delarna i Sveriges Historia, ett måste för en historianörd som mig. Dessutom var det mässpris så de blev lite billigare också....alltid något. Skall jag vara ärlig har jag knappt hunnit titta i dem ännu men jag återkommer när jag stiftat lite närmare bekantskap med dem.

Åker till Wien imorn!

.
.

...Å då tar jag med mig Patient 67 och I taket lyser stjärnorna. Hoppas jag får nån tid till att läsa iallafall, men det är tveksamt. De andra två gångerna jag har åkt till Wien har jag mest ägnat mig åt annat - som sig bör.

Erica Jong

Vi glodde lite på Skavland i fredags och en av gästerna var Erica Jong. Hon verkar vara en mycket intressant och härlig kvinna. Jag blev genast sugen på att läsa hennes Rädd att flyga som 1973 tydligen chockade litteraturvärlden med sina banbrytande sexskildringar. I intervjun drogs paralleller mellan huvudpersonen i boken och Carrie i Sex and the city. Hon nämnde även att många av de kvinnor som i litteraturhistorien lever ut sina passioner faktiskt dör på slutet. Vilket man ju kan tolka som någon slags pekpinne, att man helt enkelt som kvinna skall akta sig och att det skulle vara farligt att vara för passionerad.

Får lägga Rädd att flyga till min lista över böcker att läsa.

Bokmässa 2010

I dag var det så äntligen dags för den årliga Bokmässan i Göteborg. Köerna ringlade sig långa när vi kom dit men efter att ha gått ett varv hittade vi faktiskt en lite kortare kö på baksidan så vi kom in riktigt snabbt. Med tanke på köerna så undrar jag om det inte var fler besökare en någonsin i år.

I vilket fall som helst så var årets mässa lika härlig som vanligt. Jag tycker att det var lite mer bokförsäljning än vanligt men det är ju absolut inget negativt. Det är roligt att ströva runt och stöta på författare lite överallt.

Jag återkommer med vilka böcker som fick följa med mig hem. Nu skall jag slänga mig i soffan. Det är uttröttande att gå på mässa vill jag lova.

Om bipolär typ 1...

Den dagen min dotter blev galen är en själutlämnande bok om journalisten Michael Greenbergs dotter som får diagnosen Bipolär 1 när hon är 15 år. Boken beskriver sjukdomen som den är, utan förskönade bilder eller överdrivna utspel. Den beskriver också hur omgivningen reagerar och de tankar som uppkommer kring varför det här händer, hur sjukvården behandlar patienter, medicineringens biverkningar, vad som händer utan medicin, hur terapi hjälper eller inte...
.
All in all en väldigt intressant bok, som lästes ut nu i veckan. Anledningen till att jag köpte och läste den är för att dottern bland annat äter en medicin som mitt företag tillverkar, men boken är naturligtvis nyttig för alla att läsa. Så - läs den!

Den japanska hemligheten...

Boken av Kaj Falkman, signerad och fin, är nu utläst sen någon vecka tillbaka. Den består av 53 relativt korta kapitel som alla bär vackra titlar i stil med spegelbilder, skuggan i stenen, nymåne och vita handskar, regn och tre fåglar... med andra ord kapitel som känns som små dikter i sig.
.
Romanen, som handlar om diplomaten Eriks första utlandspost i Tokyo, är en väldigt mild och fin berättelse. Det märks att författaren är poet. Varje kort kapitel innehåller poetiska tankar och beskrivningar samtidigt som läsaren får lära sig en hel del om Japan. Ibland kan jag dock känna att boken skulle passa bättre som just renodlad poesi, men det är samtidigt fint att dikterna breder ut sig i romantext.
.
Jag har genom poetiska beskrivningar lärt mig om tecknet läsa (yomu). Det är sammansatt av fjorton penseldrag och betyder mun som spetsar ord som nålstick och ropar ut dem. Detta är så otroligt vacker och fint, och det visar verkligen hur komplext och värdefullt det är att läsa. Jag har lärt mig att missförstånd är grunden för alla mänskliga relationer, enligt japaner. Därför innehåller japanska filmer helst inte intriger, utan just missförstånd.
.
Och så några citat jag gillar lite extra...
-Ni i väst breder ut er, för ni har obegränsat utrymme. Vi i Japan viker oss inåt, för vi har begränsade utrymmen. Därför tycker vi om att förminska naturen och tingen omkring oss, så att de får plats bredvid oss.
.
Varför är kärleken den högsta glädjeupplevelsen? Han visste svaret: Därför att kärleken är den minsta jagupplevelsen.
.
-Du är en riktig japan, alltid exakt i tid.
-Nej, svensk. Japaner kommer alltid några minuter för tidigt.
,
Åh, min pappa åker till Japan med författaren till den här boken den 7 oktober. Jag är avundsjuk!

Kärlekens historia...

Så var den tredje boken i vår minibokcirkel utläst - Kärlekens Historia av Nicole Krauss. Författarinnan, född 1974 i New York, var typ trettio när hon skrev den här boken och jag läste just på wikipedia att hon är gift med Jonathan Safran Foer och bor granne med Paul Auster! Nu blev jag ännu mer avundsjuk. Snacka om att ha great minds i sin närhet... Safran Foer har ju som bekant skrivit bland annat Allt är upplyst och otroligt högt och extremt nära, och Paul Auster en rad kända verk - Illusionernas bok (älskade den!), New York-trilogin och Att uppfinna ensamheten (som jag recenserade i somras här på bloggen) ...

.

Men okej, över till själva History of Love... Denna roman har två huvudpersoner - åldringen Leo Gursky från krigstiden i Östeuropa som flyttar till New York för kärlekens skull, och tonåringen Alma, som bor i New York och vars pappa dog i cancer när hon var liten. Hennes pappa hade innan det köpt en bok som hette Kärlekens Historia på en liten bokhandel i Sydamerika, och nu börjar Almas jakt på vem den här boken egentligen handlar om. Kärleken i boken har nämligen samma namn som hon - Alma. Huvudpersonerna växlar mellan varann i boken, och allting knyts sedan samman. För att inte avslöja för mycket om storyn går jag nu över på vad vi tyckte om boken.

.

Bra, bra bra! Annaluna, som vanligt generösare med sitt betyg, har den numer som en av sina favoriter. Kikan gav den en fyra. Vi kom båda fram till att den var relativt svårläst på grund av alla olika personer, vändningar och hoppande i storyn, men att den sammantaget var otroligt fin och vacker. Och helt galet sorglig. Genomsorglig, från början till slut. Annaluna insåg ju mer vi chattade om boken hur sorglig den faktiskt är. Annaluna grät till och med på slutet...

.

Kikan tycker även att den påminner om Boktjuven (även fast hon gillar boktjuven lite mer), och det är Annaluna beredd att hålla med om. Roligt är dock att Kikan trodde att det var en man som hade skrivit boken - ända till slutet då hon insåg att författaren hette Nicole och inte Nicolaus... Det kan även tilläggas att namnet Alma måste vara väldigt uttänkt, eftersom det betyder själ på spanska. Alma, både ena huvudpersonen och den som hon söker har samma namn, och den eftersökte är själen i själva boken... Mycket bra. Annaluna fullkomligt älskade den. Och som det står på sidan åttio i boken: "jag vet inte vad jag ska säga om den, mer än att den rörde mig på ett sätt som, var gång man öppnar en bok, hoppas bli berörd". Och det är ju just det vi alla boknördar är ute efter - att bli berörda. Kärlekens Historia berörde oss ända in i själen.

.

Nästa bok att läsa och diskutera är Patient 67 (aka Shutter Island)...

Baby Jane av Sofi Oksanen:

Jag läste ut Sofi Oksanens Baby Jane (2008) häromdagen, och nu ser jag verkligen fram emot att även läsa Stalins Kossor, Oksanens debutroman, som väntar i bokhyllan. Finska (eller rättare sagt halvestniska/halvfinska) Oksanen, född 1977, fick Nordiska Rådets Litteraturpris i år för sin tredje roman (Utrensning), och jag måste ju erkänna att jag är lite avis. Bara tre år äldre än jag, med tre romaner utgivna, och dessutom har hon fått både detta och andra priser för sina verk.
.
Baby Jane är en lesbisk bok om kärleken mellan Piki och flickvännen, och framförallt om panikångesten som alltid finns där. Som tär, som förstör, som förgör. Språket är lättläst och flyter på, fint och enkelt med många fina liknelser och beskrivningar. Den är inte långtråkig en enda sekund och får därför helt klart en fyra i betyg. Fin och läsvärd - och som extra bonus har den ett riktigt snyggt omslag. Baby Jane är en bok att vilja ha kvar i bokhyllan!

Kikans lista

Då Anna Luna gjorde en så grymt bra blogglista får ni hålla till godo med endast sju "intressanta" saker om mig. Here we go!

1. Jag bestämde mig för att bli arkeolog när jag som barn läste om Pippi Långstrump som var sakletare. Glad i hågen sprang jag till pappa och deklarerade att jag äntligen visste vad jag skulle bli när jag blir stor, närmare bestämt sakletare. Han förklarade att det inte hette så, det hette arkeolog. Och på den vägen blev det…

2. Mina kollegor på jobbet brukar heja och ropa mitt namn innan de har sett mig när jag kommer i korridoren. Det är svårt att smyga i ett par högklackade skor….

3. Min klassföreståndare tog mig åt sidan i sjätte klass och påpekade att berättelsen jag hade lämnat in var jättebra och att jag borde satsa på mitt skrivande. Mina klasskamrater tyckte att jag borde bli författare. Och liksom Annaluna skal jag bli det en dag. Så är det bara! Om inte annat får vi väl skapa ett eget förlag :)

4. Även på gymnasiet tog min klassföreståndare mig till sidan. Den här gången var det inte mina författardrömmar som späddes på utan skådisdrömmen. Hon uppmanade mig nämligen att söka till scenskolan. Det gjorde jag aldrig, jag ville hellre gräva efter ben och flinta och bli sakletare. Men någon gång skall jag börja spela teater igen.

5. Jag har jättesvårt att slänga saker. Jag tänker alltid att det här kan vara bra att ha någon gång och att jag kommer säkert sakna det om jag slänger det. Som tur är har jag en make som är helt tvärt om. Han rensar så det står härliga till. Ibland kan dock även jag få ett ryck och rensa ut, och då inser man att det faktiskt kan vara ganska befriande. Men en sak som jag inte kan göra mig av med det är böcker. Bara om jag möjligtvis skulle ha en dubblett….

6. Jag har rotat fram Anna Lunas brev som är resultatet av vårt brevväxlande när vi var tonåringar. Det är mycket intressant läsning vill jag lova. Dokument från en tonårstid minsann…

7. Som åttaåring skrev jag en dikt och gav till min lågstadiefröken. Den var oerhört lillgammal och handlade om glädje, sorg och Gud. Hon blev alldeles tårögd och läste upp den för hela klassen. Trots detta blev jag faktiskt aldrig retad. Och fröken måste jag ha gjort intryck på då jag 22 år senare fick telegram från henne när jag gifte mig.

Beautiful Blogger Award!

Emmas Bokhylla har nominerat It's all about Books med eminenta Beautiful Blogger Award! Vilken glädje! Motiveringen är: En relativt ny bekantskap för mig som jag har tagit till mig snabbt, insiktfullt och med en bra blandning som aldrig blir tråkig.
.
Efter en nominering ska man:
Kopiera in awardbilden i sin blogg för att visa att man har fått den
Tacka och länka till den som har nominerat dig
Nominera sju andra bloggare och länka till dem
Berätta sju intressanta saker om sig själv

Frågan är nu, om detta skall hållas inom bokbloggarna, eller om awarden skall vidgas och släppas fritt..? Jag blandar.
.

Bokbabbel För att det är en sjukt bra bokblogg, med variation, mängder med böcker och trevlig läsning

Looking for Sara För att bilderna är makalösa, texterna superbra, och man kan inte annat än bli avis på hennes liv på Korsika...

Bokcirkus För att den också är en sjukt bra bokblogg med bra variation eftersom de är flera skribenter.

It could be worse...I could be Sting Så himla rolig och smart, ofta med korta inlägg som får mig att le. Skitbra.

Arga Bibliotekstanten Kan inte annat än skratta när jag läser hennes arga inlägg. Dessutom påminner de mig om min pappa, som upplever ungefär samma saker (ja, han är också bibliotekarie). I love it.

Petchies Adventures För att jag började läsa hennes blogg då hon bodde på Puerto Rico i Karibien där jag också har bott, och hennes inlägg är alltid långa, välbeskrivande och prydda med både fakta, foton och personliga erfarenheter. Att vi har umgåtts på Puerto Rico, efter att jag började läsa hennes blogg, gör saken bättre. Nu bor hon och hennes spanska man i Bryssel (igen!) och på lördag ska vi ses över lunch i Stockholm. Mycket bra och läsvärd blogg.

Den sjunde nomineringen suger jag på lite till...

Och så var det sju "intressanta" saker om mig själv:

• Jag har olika stora pupiller (och ögonfärg). Jag är född sån. Om jag kommer in på ett sjukhus är det alltid det första de ser, medan kompisar ibland inte har upptäckt det förrän efter typ 10 år. På foton utan rödaögon-reducering syns det alltid. Jag har varit till ögonspecialist eftersom det är så ovanligt att födas med det (en på miljonen, sägs det) och tycker själv att det är ganska fult.
• För några år sen var jag skitbra på olika dialekter på spanska. När jag bodde i Malaga trodde de att jag kom från Malaga, när jag bodde i Karibien trodde de att jag kom från Karibien. Men nu, när jag inte pratar varje dag, är jag helt ringrostig, osäker och kan ingenting. Skulle aldrig kunna vika som spansklärare igen eller lura en spanjor att jag var från Spanien.
• För femton år sedan brukade jag meditera några kvällar i veckan. Det funkade till och med rätt bra. Detta kan ingen förstå nu, eftersom jag inte ens kan gå på 15 minuter yoga utan att bli så rastlös att det kliar i kroppen. Jag blir galen!
• När jag var liten blev jag utvald att börja tävlingssimma av några tränare som såg mig. Det blev dock inget, eftersom mamma inte hade möjlighet att ta mig till simträningen.
• Jag har flyttat ungefär 40 gånger i mitt liv. Det är faktiskt sant. Jag gjorde en uträkning på min vanliga blogg för nått år sedan, och kom upp i åtminstone 38. Det är ganska mycket för att vara inne på sitt trettionde levnadsår.
• Jag har alltid velat bli författare. Det säger ju precis alla som har bokblogg, men det är en stor del av mitt liv. Jag skriver på två romaner, den ena sedan sju år tillbaka och den är alldeles för personlig. Den andra känns mer lättsam, så jag tror att den blir klar först. På något sätt är jag nästan rädd för att skriva klart dem eftersom det skulle vara the end of an era. Jag har åtminstone publicerat dikter, både haikus och vanliga. Alltid något.
• När jag var liten kallade några mig för Saida ett tag. Ni vet, efter spåtanten Saida. De tyckte att jag alltid kunde se en massa saker i förtid och veta det ena och det andra. Jag har även haft diverse sanndrömmar. Speciellt gällande stora översvämningar runtom i världen - då har jag vid ett flertal gånger drömt om just översvämningar natten innan.

Bok & Biblioteksmässan

Snart är det dags för årets stora bokfest som äger rum i Göteborg. Jag snackar så klart om Bok & Biblioteksmässan. Själv har jag varit där nästan varje gång de senaste åren och jag älskar det. Även om det är trångt, massor av folk och bitvis lite klaustrofobiskt så är det ju en arena för ens stora intresse. Det är kul att bara gå runt och kika, morsa på alla kända författare samt inhandla en och annan (!) bok.

En dag vill jag själv stå där som utställare. Drömma kam man ju alltid göra :)

Så alla som har vägarna förbi Göteborg den 23-26 september får inte missa denna härliga mässa. Jag kommer att vara där så självklart kommer en rapport efteråt.

Jag är inte rabiat, jag äter pizza!

Journalisten Niklas Orrenius har i en serie reportage följt Sverigedemokraterna sedan 2001. Han tecknar bilden av ett parti som inte bara är främlingsfientligt - på agendan finns en långt mer omfattande samhällsomvandling - så beskriver Adlibris denna bok som jag läste ut igårkväll, lagom passande inför valet nu på söndag.
.
Boken, som alltså består av en serie reportage (samt ett "vad hände sedan?"), är väldigt intressant och lättläst. Det som slår mig är hur Niklas ändå håller en relativt objektiv profil genom hela boken. Dock är det ju som han själv skriver självklart att det är han själv som väljer ut vad som är intressant att skriva om, och det blir på såsätt subjektivt.
.
Anyways - Sverigedemokraterna skrämmer mig genom att de är så sjukt inkompetenta och inte har några konkreta förslag på lösningar. De verkar tro att om islam försvinner så kommer vi leva i paradiset igen. Islam är enligt dem roten till allt ont, vilket jag har väldigt svårt att förstå. Hela deras partiprogram känns både ogenomtänkt, ologiskt, bakåtsträvande, splittrat och omöjligt. De ändrar sig hela tiden och verkar tänka att ärsh, vi behöver inte ha det så genomtänkt eftersom vi ändå inte sitter med i regeringen... Otroligt skrämmande.
.
Det jag saknar i boken är dock mer om själva partiets åsikter. Reportagen behandlar mer personerna i partiet, och deras partipunkter behandlas bara i extrem korthet - förutom invandringsdelen (som ju förvisso är den största punkten för dem). Det roligaste och mest korkade i hela boken är SD:s dröm om Färöarna, som de ser som ett riktigt föredöme. De hörde en färöing hålla tal om kärleken till sitt fosterland och blev helt frälsta. De hade dock missat att färöingen var en komiker och gjorde parodi på nationalister...
.
Nyttig bok att läsa helt klart!

Ibland får man ta en paus i läsandet...

För att sticka en två meter lång halsduk inför vintern!

.

Ps. Inte alltför snyggt att fota halv nedifrån. Midjan liksom försvinner * skyller på*