Min pappa tipsade mig om den här boken förra året, så självklart läste jag den (pappa är bibliotekarie och utgiven poet/författare - klart man lyssnar på hans råd!). Numer får jag någon slags ångest bara jag ser den i bokhyllan, enbart för att den var så himla bra. Så rätt, så...jag. Jag hade dessutom läst hennes För Lydia någon sommar i skärgården för typ 15 år sedan, och den gillade jag också. Gun-Britt är grym!.
Gun-Britt Sundström var liksom 21 år när hon skrev den här boken. Och nu snackar vi 60-tal. Vi snackar studentliv, kärlek, relationer, vi snackar ångest. Hur leva i tvåsamhet och ändå behålla sin integritet, sitt liv och sin egen vilja?. Och språket alltså, språket! Jag vet inte hur många stycken jag bara kände "det där kunde lika gärna ha kommit ifrån mig!". Jag kände igen mig i skrämmande mycket. Så mycket att jag knappt visste var jag skulle ta vägen. Min ångest sipprade ner på bladen, eller om det var hennes beskrivningar som hoppade in i mitt hjärta. Till slut var det svårt att avgöra.
.
Så jag kan ju bara säga såhär: Kände du inte igen dig i Mia Skäringers Dyngkåt och hur helig som helst, har du kanske en chans här. Maken är lite av en motpol. Att känna igen sig i båda är nog en omöjlig ekvation. Läs den, läs den, läs den!
Jag läste Maken i somras och kände precis likadant som du. Det var så befriande att läsa att någon annan haft precis samma tankar om förhållanden (och dessutom 35 år tidigare!); man känner sig lite mindre ensam och tokig då. =)
ReplyDeleteDetta betyder alltså att jag borde testa Skäringer? Ja, varför inte!
Vad jag menar är, att känner man igen sig i Maken, kommer man antagligen INTE känna igen sig i Mia Skäringers bok!
ReplyDeleteHärligt att läsa at du också kände igen dig. Man är inte så ensam om de där tankarna alltså...
//Annaluna
Jaha oj jag läste lite för snabbt där och hoppade över ett par ord... =)
ReplyDeleteJag har undrat över Skäringers bok ett tag och nu fick jag ännu mer lust att se hur jag reagerar på den; den borde alltså snarare irritera mig än fylla mig med insikt? Ungefär som när jag läste Bitterfittan kanske...? Den fick mig bara att tänka "vem orkar vara så här på riktigt?"
Vad spännande, jag vill också läsa boken för att se om jag känner igen mig bättre än Dyngkåt... Och Bitterfittan irriterade mig också! Läste precis en kritisk artikel där det ifrågasatte att författaren (orkar inte kolla upp hennes namn) tycker att det är helt underbart att bara ha barnen varannan vecka - typ som att skilsmässa var jättebra och något man nästan skulle sträva efter.
ReplyDeleteKram!