Jag är lite svag för självbiografier...

Jag är lite svag för självbiografier. På något sätt är det lite spännande att få inblick i en känd persons liv. Ofta får man en helt annan bild av människan bakom den mediala fasaden. Därför klickade jag hem Jessica Anderssons När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var sist jag bokshoppade på nätet.

Tyvärr måste jag säga att jag blev lite besviken. Inte på Jessicas historia, den var helt klart gripande, utan på sättet som den berättas av Lena Katarina Swanberg. Hon hoppar fram och tillbaka i tiden i korta kapitel, vissa inte längre en knappt en halv sida. Det är många upprepningar och det känns som om hon har skrivit rakt av det Jessica har berättat. Det här kunde ha blivit, och borde ha blivit en mycket bättre självbiografi. Jag tycker att Jessica förtjänar att få sin historia berättad på ett mycket skickligare och mer rättfärdigt sätt.

För visst förstår man att hon har haft det tufft. Och när man tänker på det är det starkt att Jessica har gått så långt som hon har gjort. Och det är just det som borde ha framkommit mer i boken. Hur man kan ta revansch trots att man har vuxit upp med sämsta tänkbara utgångsläge. Man förstår att Jessica är en tuff kvinna men tyvärr lyckas inte författaren lyfta fram detta på rätt sätt.