Hänt imorse:

Hittade Teddy såhär när jag kom ut från köket.

Han brås på mig vill jag lova.

Den som väntar på något gott...

...Slipper nu äntligen vänta längre!

• Borta Bäst (Sara Kadefors)
• Dödssynden (Harper Lee)
• Kärlekens Historia (Nicole Krauss)
• Kyssa Sammet (Sarah Waters)
• Presidentens Hustru (Curtis Sittenfeld)

Finally!

En fest för livet!

Imorse läste jag ut Hemingways En fest för livet, en bok som jag lånade av farmor för många år sedan och nu omöjligt kan lämna tillbaka eftersom hon dog 2008 (och efterlämnade en evig saknad). Jag hade tidigare läst klassikern Den gamle och havet som jag gillade starkt, så jag hade relativt höga förväntningar på den här.

,

Och inte bara förväntningar, utan kanske även lite fördomar. Jag blev således extremt överraskad av Hemingways självbiografi från 20-talet och tiden i Paris. Fattig, ung, lycklig. Kär i sin fru, cafeér, författare. Boken kändes till en början lite splittrad, men ju mer jag kom in i den, ju mer gillade jag den. Allra bäst tyckte jag om de kapitel som handlade om hans vänskap med författaren Scott Fitzgerald (som skrev klassikern The Great Gatzby 1925) och hans fru Zelda, vilket i sin tur ledde till att jag verkligen vill läsa Fitzgeralds bok. *Lägger till i måste-köpa-listan*

.

All in all oväntat lättläst, som gav mig en ny syn på Hemingway som person. Hade han levt nu, hade han antagligen varit en excellent bloggskrivare. Helt klart läsvärd!

Bokrelease av Magnus Linton ikväll!

Klockan 20:00 på Bar Brofästet, Hornstull Strand 13, Stockholm. Vin till alla och boken till förmånligt pris.
.
Jag vill gärna gå! Jag diggade verkligen hans Americanos (reportage om Latinamerikas rebeller) som jag läste tidigare i år, så den här lockar ju såklart. Snyggt omslag, dessutom. Alltid ett plus.
.
Magnus Linton, född 1967, är journalist och bor i Bogotá, Colombias huvudstad. Han bloggar här. Han har även skrivit böckerna Kött på Flykt och Veganerna. För mer information om författaren, läs detta. Don't miss!

Nästa bok ut...

...i vår bokcirkel är Borta Bäst av Sara Kadefors. Och det här står att läsa på baksidan:

"Ingen lägger märke till bilen som står parkerad i den lilla dungen utanför Ikea. Ingen reagerar på kvinnan som kommer ut mellan träden och promenerar mot ingången. Hon är elegant klädd och har ett vackert leende. Hon dricker gratiskaffe innan varuhuset öppnar och äter upp folks kvarlämnade mat.Kvinnan heter Sylvia. Vem är hon? Vad har hon varit med om? För bara några månader sedan levde hon ett annat, etablerat liv. Efter ett misstag har hon förlorat allt. Nu handlar det om att överleva. Medan Sylvia kämpar för att upprätthålla den perfekta fasaden kommer hon i kontakt med en helt ny värld som förändrar hennes världsbild. Till slut går det inte att fly längre. Hon måste tillbaka till sitt gamla liv, göra upp med den hon en gång var och dem hon en gång lämnat."

Vi återkommer med vad vi tyckte om boken...

Osynliga bokhållaren:

...Har jag uppe vid sängen. Så himla smart alltså, me like! Har dessutom inget nattduksbord, liksom... *Tack mamma för julklappen*
.
Har ni någon rolig bok-"möbel"?

Bok ett i bokcirkeln utläst; Hundraåringen som klev ut...

Ja, gott folk, här ser ni då vår bokcirkel. *Närå*

Den består bara av Kikan och Annaluna, några år yngre än denna glada skara på bilden. Boken, vald av Annaluna, är dock densamma.
.
Boken ja, som ligger på försäljningstopplistan, är nu utläst och diskuterad. Kikan hade läst någonstans att författaren hade gått in i en bokhandel och letat efter sin bok. Han började lite kaxigt med att kolla försäljningstoppen, inte där, sedan letade han vidare men fann den ingenstans. Då frågade han i kassan och fick svaret "Oj, den är slutsåld igen..." Så ja, ni fattar ju. Den är riktigt poppis. Den är dessutom Jonas Jonassons debutbok. Författaren ägde ett företag som han sålde efter att ha gått in i väggen, fick mycket pengar för det, flyttade utomlands, och där sitter han fortfarande på sin kammare och skriver roliga (hoppas vi) böcker.
.
Okej, Allan då, bokens huvudperson, rymmer från ålderdomshemmet på sin 100års-dag och dras in i världens äventyr. Han liksom halkar fram på ett bananskal, precis som han verkar ha gjort hela livet. Detta får vi ta del av genom galna, detaljerade återblickar från hans liv på nästan 400 underhållande sidor, där allting knyts ihop mycket skickligt. En ganska ytlig bok som påminner starkt om Paasilinna, men vi kom fram till att det inte alltid behövs mer djup. Det är en konst att kunna underhålla läsare från första till sista sidan, och dessutom få en att skratta högt, utan att någonsin bli uttråkad.

Tillslut var det svårt att skilja på sanning och verklighet. Einsteins otroligt dumme bror till exempel, som hamnade i arbetsläger tillsammans med Allan, breskrevs så detaljerat (och roligt) att man började undra. Boken är över huvud taget väldigt vågad. Diverse kända personer genom tiderna mer eller mindre dumförklaras hela bunten, men för oss läsare är det ett nöje. Sammantaget en bok vi blev glada av, men vi kan tänka oss att det är en bok man antingen älskar eller hatar. Somliga kanske finner den lite too much?
.
Annaluna gav iallafall boken en hel femma, och Kikan en fyra. Med andra ord: Helt klart läsvärd!

100 sätt att rädda världen

Den här boken bör alla läsa! Själv plöjde jag den på väg till Göteborg i dag och även om jag anser mig vara ganska bra på det där med miljötänk så fick jag mig faktiskt flera tankeställare. Boken ger dig helt enkelt 100 tips på saker som du kan göra för att förbättra vår miljö. Allt ifrån att flyga klokt till att städa som förr. Och inte skall man få panik över att man inte kan göra allt (även om man faktiskt får lust) för det viktiga är ju att alla kan göra något.

För som Johan Tell själv skriver "Att bli mer miljövänlig handlar inte alltid om att tvingas välja bort och försaka. Det kan lika gärna handla om att välja klokt"

Bokrelease av Kaj Falkman!

Efter jobbet gick jag med pappa på Kaj Falkmans bokrelease av Varför skrattar människan? (Tillställningen var på Dansmuséet, vilket var lite roligt eftersom jag var där senast den 7 augusti på bröllop). Det vimlade av härligt fint folk, och naturligtvis släpptes ett och annat skratt ut. Min egen pappa är omnämd i boken på flera ställen och ett av hans skämt presenterades även - som ett exempel på hur humorn ändras efter ålder.
.
Kaj Falkman är född 1934, diplomat, författare och ordförande i Svenska Haikusällskapet (där min pappa även är med). Han har bott i ett flertal länder och är expert på Japan. Han har tidigare gett ut många böcker, och jag ser fram emot att läsa den här boken, som blir Kaj Falkmans första för mig - förutom diktsamlingar. Den finns att köpa på Adlibris för 164 kronor.

Dyngkåt och hur helig som helst:

För att gilla Mia Skäringers bok sägs att man måste känna igen sig. Och alla verkar känna igen sig.
.
Utom jag.
.
Jag känner inte igen mig, jag känner mig utanför. Vi är i samma ålder, men jag har inga barn (och framförallt inte 2 samt tre styvbarn), jag har inget hus, jag har inte skurit mig med rakblad som sextonåring eller rymt till Danmark och haft sex med snuskiga män så att jag måste hiv-testa mig. Jag måste vara alldeles vanlig. Eller snarare ovanlig, eftersom jag verkar vara den enda som inte känner igen mig.
.
Mia är trött på superdupermammorna. Lite konstigt, för hon är ju en själv. Hon sköter hus, har värsta karriären, fem ungar varav en med ADHD och aspberger, sambo, åker på skidsemester. Och, är typ trettio. Är det inte en superdupermamma så undrar jag var de finns.
.
Krönikorna är dock himla bra, jag gillar verkligen hennes språk och öppna beskrivelser. Men andra delen av boken, som består av hennes blogg, känns mer som ett underlag till krönikorna och blir därmed lite seg. Boken hade nog fått en fyra av mig om den enbart bestått av krönikor.
.
Anyways; boken är lättläst. Jag lånade den av en kompis igårkväll och idag innan lunch var den utläst. Skönt, för det kändes som jag var den sista på jorden att inte ha läst den.

Stuff White People Like; the unique taste of millions!

När jag fyllde år förra året var bland annat kusinerna som bor i San Francisco här. Den ene av dem gav mig den här boken - en New York Times bestseller av Christian Lander som är en sammanställning av hans blogg Stuff White People Like.
.
Till en början är boken riktigt rolig, för ja, det är naturligtvis en satir. Den tar upp saker som Organic Food, Film Festivals, Diversity, Wes Andersons movies (ja, jag ÄLSKAR hans filmer!), yoga, gifted children, Renovations, expensive strollers... Men däremot känns den mer som en Stuff AMERICAN white people like - speciellt när vi får läsa om saker som threatening to move to Canada, Starbucks Coffe, bottles of water, the Wire, St. Patricks Day, Rugby, The Boston RedSox, Portland, The New Yorker... Efter ett gäng "episoder" känns boken även lite tjatig på något sätt. De sista hundra sidorna (den är på dryga 200, stora sidor) ville jag mest att den skulle ta slut (och det är antagligen därför som den tog mig ungefär ett halvår).
.
På slutet får man iallafall kryssa i vilka saker som stämmer in på en själv från boken (me like!) för att se hur många procent White man är. Jag blev endast mellan 20-30%...
.
Sammantaget tycker jag iallafall att den är rätt rolig, och säkert ännu roligare om jag hade varit amerikan. (Jag har ju iallafall bott på amerikansk mark och rest runt endel). Den är dessutom snygg att ha framme (jag gillar designen) och extra kul eftersom typ ingen annan har den. Jag var först att betygsätta den på bok.nu iallafall (men inte på boktipset).

Animal farm:

Jag läste precis ut Djurens Gård av George Orwell, en kort och lättläst bok som kom ut för första gången 1945. Eftersom jag fullkomligt älskade 1984 var jag väldigt sugen på att läsa den här, och jag blev inte besviken. Orwell är skitbra på satir och att väva in betydelser och liknelser och få fram sin livssyn utan att skriva ut den direkt.
..
I 1984 förmedlas ju hur dumma och lättlurade människor är och hur styrda de är av staten, något som jag tycker stämmer även idag. I Djurens Gård uttrycks Orwells negativa känslor för kommunismen, men i form av en saga (han var dock själv kommunist på 30-talet och kämpade frivilligt i spanska inbördeskriget på den republikanska sidan). Djuren på en farm gör revolution och fördriver människorna, allt i enlighet med drömmen om jämlikhet. En gris börjar dock ta ledningen, och tillslut är han en riktig diktator och djuren har det faktiskt sämre än vad de egentligen hade under människostyret. De är dock för dumma för att inse det...
.
Säger som vanligt: Läs den! Fast den här gången menar jag det lite extra. Betyg fem!

Bokrensning:

Jag har endast en bokhylla hos mig (ärvd efter morfar), och den är alldeles sprängfylld trots att jag rensar ut böcker lite då och då. Nu är det dax för ytterligare utrensning, och jag sparar bara de bästa. (Och så har jag en rad varav vänstra sidan består av påbörjade böcker (ca 25 stycken) och den högra av olästa böcker (ca 65 stycken för tillfället, fast vissa är riktiga böcker eller allmänt större och står på en alternativ hylla). Översta hyllan består av den kurslitteratur jag fortfarande tycker är relevant - vissa offentligrättsliga principer, lagboken, utredningar och annat skoj).

.,

I vilket fall: nu ligger ett gäng på min säng och skall antingen upp i något skåp, eller varför inte bytas bort med någon som har samma dilemma som jag? Det värsta är att de flesta är från min Gratis-Källa, vilket innebär att jag inte får ge bort dem eftersom de är märkta. Släng dem, säger källan, men det ids jag ju såklart inte.

.

Men ärligt - vad ska jag göra med sånna böcker jag inte gillade, som jag aldrig kommer läsa om eller låna ut till någon annan? T.ex. Nu vill jag sjunga dig milda sånger, Den nakna sanningen, Denise Rudberg, Jane Green och sånt? Ska man kanske ha en utförsäljning bakom huset? Vad gör ni med era gamla pockets?

Oscar Waos korta förunderliga liv:

Jag kom hem från Spanien imorse klockan 04. Av de tre böcker jag hade med mig hann jag inte läsa ut en enda, men jag läste just ut boken som kan ses på mina ben ovan. Den om Oscar Wao.
.
Annorlunda bok, fast ändå inte. Den är så otroligt typisk karibisk; påminner både om karibiska Marysee Conde som jag har läst två böcker av i år (Färden genom Mangroven och Desirada) och om Zoé Valdés (Jag skänkte dig mitt liv). Karibisk bokstil, med andra ord.
.
Jag fattar dock inte hur man kan läsa denna bok utan att kunna spanska, eftersom det kastas in spanska ord, talesätt, karibisk spanska och svordomar på varje sida. Kan du inte spanska missar du helt enkelt en hel del. En sak som även störde mig var de otroligt långa fotnoterna. Den längsta var på en hel sida (!). Förutom detta, var boken översatt till ett underbart språk, och trots att vissa partier var lite sega älskade jag allt om Oscar Waos korta förunderliga liv. Förutom slutet, som fick mig att vilja gråta.
.
Sammantaget tycker jag att Junot Diaz bok om den fete och märklige dominikanen Oscar Wao och hans släkthistoria är helt klart läsvärd. Den har dessutom vunnit pulitzerpriset, så det är väl fler än jag som gillade den.

Mediejukeboxen

Jag gillar skarpt att ha en ljudbok i min mp3-spelare. Det blir roligare att diska, promenera till och från jobbet och göra annat som kan vara lite småtråkigt om man samtidigt kan lyssna på en bok. Och nu är det ju även så smart att man faktiskt kan låna ljudböcker på biblioteket. På vårt bibliotek finns det nämligen något som heter Mediejukeboxen. Det är bara att trava dit och proppa i sin mp3-spelare och lägga över lämplig bok. Självklart är ju utbudet inte så stort än så länge men jag tycker att det är grymt bra att kunna låna även ljudböcker i mp3-format. Jag vet inte hur det är på andra bibliotek ute i landet men med tanke på att Mediejukeboxen finns på vårt småstadsbibliotek så kan jag tänka mig att den börjar dyka upp lite överallt.

Skumtimmen:

Under mina tre dagar i Danmark, med sjukt tempo, hann jag ändå läsa bok nummer 42 för iår; Skumtimmen av Johan Theorin. Eller ja, jag läste ut den gåendes på väg hem från jobbet idag. Jag älskade ju Nattfåk (betyg fem!), men Skumtimmen var inte alls lika bra. Den var helt okej, men inte mer än så. Kanske hade jag för höga förväntningar?

.

Skumtimmen är en otroligt lättläst bok som är svår att lägga ifrån sig. Den handlar om sökandet efter vad som egentligen hände den femårige pojke som försvann på Öland 1972 och nutid varvas med dåtid. Jag rekommenderar att läsa denna bok typ på just flygresor eller stranden, men annars tipsar jag mycket hellre om Nattfåk.

.

Imorn mina vänner, då åker jag till Spanien, och tar med mig Oscar Waos korta förunderliga liv av Junot Diaz och Animalfarm av George Orwell!

Lättläst på jobbresan...

Imorn åker jag till Danmark i tre dagar med jobbet på årlig sommarkonferens. I sånna sammanhang tar jag med mig något lättläst och spännande, som Skumtimmen bara måste vara (Jag älskade Nattfåk).
-
Förövrigt läser jag för många böcker samtidigt igen vilket är lite stressigt, så jag längtar tills jag äntligen kommer ha läst ut New York Times bestseller Stuff white people like som jag fick av min kusin i födelsedagspresent (han bor i San Francisco). Sen var det körkortsteorin också ja... och Orkidétjuven som jag äntligen har lånat av pappa...och snart Borta Bäst eftersom vi ska läsa den i vår lilla bokcirkel...

It´s all about Books läser just nu:

...Och det är vår första, gemensamma bok, vald av mig. Hittills har jag hunnit läsa 160 sidor och är mycket imponerad över författarens fantasi och språk. Den är verkligen ett nöje att läsa och fullkomligt galen. Tänk er Paasilinna, och lite till. Typ.

En hundraåring rymmer från ålderdomshemmet på sin födelsedag, och råkar samtidigt sno med sig en resväska från ett kriminellt gäng. Detta leder till en månadslång jakt både av polis och kriminella, och nutid varvas samtidigt med hundraåringen Allans enormt märkliga och spännande liv - alltifrån hans yrke som sprängämnesexpert till vandring från Kina och hem.
.
Boken är Jonas Jonassons debut. Författaren sålde allt han ägde och flyttade till Italien, vilket han tydligen gjorde rätt i. Jag är riktigt avundsjuk (Han lever min dröm! Inte just Italien kanske, men just att bara åka dit man vill och kunna livnära sig på romaner). Jag ser fram emot de kommande 240 sidorna...

Hypnotisören

Jag fick faktiskt rådet att inte läsa Hypnotisören. Detta trots att denna bok av Lars Kepler (vilket är en pseudonym bakom vilken Alexander och Alexandra Coelho Ahndoril döljer sig) är oerhört populär och har blivit en riktig bästsäljare. Motiveringen jag fick var att den var äcklig, vidrig och hemsk. Jag hade dock redan boken hemma i hyllan och trots avrådan var jag ju lite nyfiken....

Nu är den utläst och jag kan hålla med om att den är grymt obehaglig och bitvis riktigt vidrig. Men…jag kunde inte sluta läsa. Spänningen som byggs upp i boken är olidlig och man vill inte lägga den ifrån sig. Jag läste ut den på rekordtid och måste säga att jag tycker att den var väldigt nervpirrande. Dock blev jag faktiskt lite mörkrädd i början när jag läste, och det brukar jag väldigt sällan bli när jag befinner mig i en lägenhet i stan. Jag kollade till och med att dörren var låst någon extra gång …

Andra semesterböcker:

Jag är alltid desperately seeking five-star-books, det är ju det som är det allra bästa. Den där wow-känslan, viljan att inte lägga ifrån sig den, att sidorna bläddras i en faslig takt.

.

Av de ungefär 10 böcker jag läste under mina tre semesterveckor var det egentligen bara en enda bok som uppfyllde kriteriet; Boktjuven. Jag skrev om den i min vanliga blogg här, men den är helt klart värd att nämnas även i Bokbloggen. Jag fullkomligt ÄLSKADE den. Jag låg på klipporna i skärgården med brorsan och kunde inte sluta läsa. Boktjuven är en bok som enligt mig verkligen har allt. Dessutom var det faktiskt Kikan som tipsade mig om den för många månader sedan, innan vi startade denna bokblogg tillsammans.

Jag är lite svag för självbiografier...

Jag är lite svag för självbiografier. På något sätt är det lite spännande att få inblick i en känd persons liv. Ofta får man en helt annan bild av människan bakom den mediala fasaden. Därför klickade jag hem Jessica Anderssons När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var sist jag bokshoppade på nätet.

Tyvärr måste jag säga att jag blev lite besviken. Inte på Jessicas historia, den var helt klart gripande, utan på sättet som den berättas av Lena Katarina Swanberg. Hon hoppar fram och tillbaka i tiden i korta kapitel, vissa inte längre en knappt en halv sida. Det är många upprepningar och det känns som om hon har skrivit rakt av det Jessica har berättat. Det här kunde ha blivit, och borde ha blivit en mycket bättre självbiografi. Jag tycker att Jessica förtjänar att få sin historia berättad på ett mycket skickligare och mer rättfärdigt sätt.

För visst förstår man att hon har haft det tufft. Och när man tänker på det är det starkt att Jessica har gått så långt som hon har gjort. Och det är just det som borde ha framkommit mer i boken. Hur man kan ta revansch trots att man har vuxit upp med sämsta tänkbara utgångsläge. Man förstår att Jessica är en tuff kvinna men tyvärr lyckas inte författaren lyfta fram detta på rätt sätt.

Semesterns sista bok...för den här gången!

Tre veckor är nu förbi, och jag hann läsa 11 böcker. Galet många för att vara jag, som annars ligger på en, max två i veckan. Den elfte lästes ut igår på balkongen i solen (innan molnen tog över igen), och lämnade ett sting av melankoli i mitt hjärta. Jag älskade Mig Äger Ingen, och Skynda Att Älska är ju en bok i samma tema. Denna Pappa-Son bok av Alex Schulman hade jag egentligen inga förväntningar på, men jag gillade den. Mycket. Den var lättläst och fin i sin enkelhet, tog bara ett dygn att läsa ut. Egentligen finns det inte så mycket mer att säga om den mer än att den var just fin och handlade om far och son. Och om döden ständigt runt hörnet. Jag grät till och med en skvätt på slutet. Absolut ingen bortkastad tid. Jag tycker att han har gjort bra ifrån sig i den här boken, den där Schulman. Även fast jag egentligen inte gillar honom så mycket.

Gomorra

Jag hade hört mycket om boken Gomorra som handlar om den italienska maffian med fäste kring Neapel, den så kallade comorran. Mest fascinerad var jag nog över allt jag läst om författaren, Roberto Saviano som själv är uppvuxen i området och som sedan barnsben har kunnat följa camorran på nära håll. Denne man som trotsat denna våldsamma sammansättning och som på grund av boken i dag lever på okänd ort med ett ständigt dödshot hängande över sig.

Jag hade med andra ord väldigt höga förväntningar på boken. Tyvärr visade den sig vara ganska seg att ta sig igenom. Namn efter namn raddas upp och även olika platser nämns i ett rasande tempo. Det gör att min läshastighet dras ner och man ibland glömmer bort vad man läser om.

Det är dock inget snack om saken. Många av de vidrigheter som beskrivs får läsaren att häpna. Unga män som gör allt för att få komma med i comorran. Hur man utrustar ungdomarna med skottsäkra västar för att sedan skjuta på dem med automatvapen för att de skall lära sig hur det känns att ta emot en skottsalva. Mord som leder till hämnd som leder till nya mord som i sin tur leder till en evig våldsvåg som aldrig tar slut.

Det som dock fastnade mest hos mig när jag läste boken är tre saker. Det första är hur de italienska byggarbetarna har det. Hur de arbetar under de vidrigaste förhållanden hos byggherrar som tillhör comorran. Inga arbetsmiljölagar gäller över huvud taget och om någon skadar sig riktigt illa förs de inte till sjukhus utan placeras i en bil som man först krockar för att det skall se ut som de omkommit i en bilolycka. Detta vet alla och hur bra arbetskollegor du än har så vet också alla att ingen, absolut ingen ställer upp för dig om det går illa.

Det andra som verkligen fick mig att reagera kommer i slutet av boken där Saviano redogör för hur comorran gör stora pengar på att ta hand om miljöfarligt avfall. Hur Syditalien mer eller mindre numera har förvandlats till en stinkande soptipp. Miljöfarligt avfalls dumpas och plöjs ner i jordbruksmark och förorenar sedan stora områden. Allt för att comorran tjänar oerhörda pengar på att ”skaffa undan” dessa sopor.

Det tredje är det civilkurage och mod som Saviano har. Hur han, trots att han har vuxit upp mitt i detta våld, vågar resa sig upp och säga ”Jag tolererar inte detta” Trots att han vet att han kommer att få leva med en ständig rädsla för comorrans verdergäldningar, som han själv har sett uttryck för så många gånger.

Så trots att boken bitvis är seg och svår att ta sig igenom är den helt klart läsvärd. Den är ett mycket viktigt bidrag till dagens debatt om att våga stå emot och att våga säga ifrån. För när det väl kommer till kritan, skulle du våga?

Dubliners:

Igår läste jag äntligen ut Dublinbor av James Joyce, en novellsamling som skrevs år 1906 men sammanställdes 1914. Nytrycket är från 1966. Jag har inte läst hans "förnyade" version av Odysseus ännu, men det sägs att den är svår och att Dublinbor är enkel, men jag vet inte om jag håller med om det sistnämnda. Antagligen i jämförelse, men novellsamlingen var ganska trögläst och varje sida tog tid. Dock är det naturligtvis alltid spännande att läsa en bok som är mer än 100 år gammal, där de åker droska, har tända ljus istället för elektricitet och beskriver kärleksmöten totalt oskyldigt.

.

Läsvärd, såklart. En klassiker. Jag är glad att jag har tagit mig igenom den, efter att ha sneglat mot bokryggen i åratal.