Jag kommer aldrig att glömma...

Ibland händer det konstiga saker....som en sådan sak att jag i flera dagar nu har gått och funderat på att skriva ett inlägg om en författare som jag läste nästan allt av när jag var yngre. Författaren är Maria Gripe och mina absoluta favoriter av henne är Tordyveln flyger i skymningen, Agnes Cecilia - en sällsam historia och samtliga böcker i Skuggserien. Vad är det som är för konstigt med det då, undrar ni kanske nu. Men vänta bara...

Den sistnämnda skuggserien (Skuggan över stenbänken, ....och de vita skuggorna i skogen, Skuggornas barn och Skugg-gömman) filmatiserades och jag älskade den serien nästan lika mycket som böckerna. Som liten brukade jag skriva ner saker som gjorde extra starkt intryck på mig och jag inledde då alltid med Jag kommer aldrig att glömma.... Härom dagen kom jag på att jag någon stans skrev Jag kommer aldrig att glömma TV-serien Flickan vid stenbänken. Så när jag gick och klurade på ett inlägg om dessa böcker mindes jag även serien som hade gått på TV.

Så när jag i dag går in på ICA för att handla fastnar jag vid ett ställ med DVD-filmer. Jag bläddrar lite förstrött bland en salig blandning av allt från tecknat till action. Hittar den första Sex & the city filmen och bläddrar vidare. Och DÄR, där mitt framför ögonen på mig ser jag plötsligt Flickan vid stenbänken. Men hallå! Vad är oddsen för det? Jag har aldrig någonsin tidigare sett den som DVD, knappt tänkt på den genom alla år (den kom ut 1989 läser jag nu på baksidan) och när jag väl kommer att tänka på den så dyker den upp...

Jag var ju så klart tvungen att köpa den. Skall kika på den inom kort och se om den fortfarande är lika bra. Och jag får ju även chansen att leva upp till mitt löfte Jag kommer aldrig att glömma TV-serien Flickan vid stenbänken.

Veckans tips från Favoriterna:

Visst minns ni Peter Pohl's Jag saknar dig, jag saknar dig? Ungdomsromanen om två tvillingsystrar varav den ena dör i en olycka och hur den överlevande kämpar sig igenom sorgen.

Boken kom ut 1992 och jag läste den väl året efter, då jag precis hade börjat högstadiet. Jag minns hur berörd jag blev, hur sorglig och fin den var, hur jag levde mig in i den hjärtskärande verklighetsbaserade berättelsen. Peter Pohl blev snabbt min favorit och en klasskompis och jag skrev brev till honom. Klasskompisen fick ett personligt svar, jag fick ett standardiserat eftersom han hade blivit överöst med post och inte hann svara. Besvikelsen låg tung som en sten i bröstet.

Lite senare kom han på besök i vår klass, på en svenskalektion, och det kändes lite som att få besök av en superkändis. Jag satt som förstummad. Peter Pohl, hos oss! Vilken grej!

Något år senare läste jag Janne min Vän, Peter Pohls debutbok - även den bra, men den berörde mig inte lika mycket som Jag saknar dig, jag saknar dig.

Jag satt just och funderade på vad som hände med Peter Pohl? Det har varit tyst så länge. Jag läser mig dock till att han är lektor på KTH och har gett ut mängder med böcker, senast 2008. Märkligt att jag har missat detta.

För er som inte har läst Peter Pohl rekommenderar jag varmt hans Jag saknar dig, jag saknar dig. Läs, läs, läs!

Kärlekens historia...

Så var den tredje boken i vår minibokcirkel utläst - Kärlekens Historia av Nicole Krauss. Författarinnan, född 1974 i New York, var typ trettio när hon skrev den här boken och jag läste just på wikipedia att hon är gift med Jonathan Safran Foer och bor granne med Paul Auster! Nu blev jag ännu mer avundsjuk. Snacka om att ha great minds i sin närhet... Safran Foer har ju som bekant skrivit bland annat Allt är upplyst och otroligt högt och extremt nära, och Paul Auster en rad kända verk - Illusionernas bok (älskade den!), New York-trilogin och Att uppfinna ensamheten (som jag recenserade i somras här på bloggen) ...

.

Men okej, över till själva History of Love... Denna roman har två huvudpersoner - åldringen Leo Gursky från krigstiden i Östeuropa som flyttar till New York för kärlekens skull, och tonåringen Alma, som bor i New York och vars pappa dog i cancer när hon var liten. Hennes pappa hade innan det köpt en bok som hette Kärlekens Historia på en liten bokhandel i Sydamerika, och nu börjar Almas jakt på vem den här boken egentligen handlar om. Kärleken i boken har nämligen samma namn som hon - Alma. Huvudpersonerna växlar mellan varann i boken, och allting knyts sedan samman. För att inte avslöja för mycket om storyn går jag nu över på vad vi tyckte om boken.

.

Bra, bra bra! Annaluna, som vanligt generösare med sitt betyg, har den numer som en av sina favoriter. Kikan gav den en fyra. Vi kom båda fram till att den var relativt svårläst på grund av alla olika personer, vändningar och hoppande i storyn, men att den sammantaget var otroligt fin och vacker. Och helt galet sorglig. Genomsorglig, från början till slut. Annaluna insåg ju mer vi chattade om boken hur sorglig den faktiskt är. Annaluna grät till och med på slutet...

.

Kikan tycker även att den påminner om Boktjuven (även fast hon gillar boktjuven lite mer), och det är Annaluna beredd att hålla med om. Roligt är dock att Kikan trodde att det var en man som hade skrivit boken - ända till slutet då hon insåg att författaren hette Nicole och inte Nicolaus... Det kan även tilläggas att namnet Alma måste vara väldigt uttänkt, eftersom det betyder själ på spanska. Alma, både ena huvudpersonen och den som hon söker har samma namn, och den eftersökte är själen i själva boken... Mycket bra. Annaluna fullkomligt älskade den. Och som det står på sidan åttio i boken: "jag vet inte vad jag ska säga om den, mer än att den rörde mig på ett sätt som, var gång man öppnar en bok, hoppas bli berörd". Och det är ju just det vi alla boknördar är ute efter - att bli berörda. Kärlekens Historia berörde oss ända in i själen.

.

Nästa bok att läsa och diskutera är Patient 67 (aka Shutter Island)...

Böcker som har präglat mig mest:

En bokcirkel för alla ställde just frågan om vilken bok som har präglat en mest, och detta fick mig att verkligen inse hur många böcker som har fått en plats i mitt hjärta för alltid. Några av dem är:

• Narnia-serien, som jag fullkomligt slukade som barn och levde mig in i. När tv-serien sedan kom blev jag inte ens besviken. Åh, denna underbara fantasivärld...


• Berättelsen om Pi, för att den genom sin underbara berättelse kommer fram till en enda, outskriven slutsats: Livet är som man väljer att se det. Och det är så fruktansvärt sant. (Fast vad är egentligen sant?)


• 1984, för att samhället ser precis ut som då när den skrevs (1948). Hjärntvättade och styrda av staten. Jag blev riktigt imponerad och nästan helt till mig. Jag fick till och med min kille att lyssna på den som ljudbok, och hans pappa också. (De läser typ aldrig romaner annars, utan bara om flygning, teknik och matte).


• Lolita samt Brott & Straff, för att man tas in i hjärnan på en pedofil (Lolita) och en mördare (Brott & Straff). Det känns verkligen som att man är inuti dem och känner nästan hur de känner. Äckligt, vackert och skrämmande på samma gång hur en författare kan förmedla så starka känslor utan att vara varesig pedofil eller mördare själv. Böckerna gav mig bättre insikt i hur det är att vara sjuk och att inte kunna styra över det.


• Rötter, för att den är så otroligt stark. Enkelt skriven, inga krusiduller, men den ger en god inblick i slavarnas situation. Slutklämmen fick mig även att tappa andan, jag var inte beredd på det, trots att jag följde serien när den gick på tv. Jag grät, grät, grät och kunde inte lägga ifrån mig boken. Den stod 15 år i min bokhylla innan den blev utläst tidigare i år.


• Maken, för att den är Jag. Se mitt inlägg nedan.

Oh, how I love these books. Om du inte har läst dem alla har du ingen tid att förlora. JUST DO IT!

Veckans boktips från Favoriterna:

Min pappa tipsade mig om den här boken förra året, så självklart läste jag den (pappa är bibliotekarie och utgiven poet/författare - klart man lyssnar på hans råd!). Numer får jag någon slags ångest bara jag ser den i bokhyllan, enbart för att den var så himla bra. Så rätt, så...jag. Jag hade dessutom läst hennes För Lydia någon sommar i skärgården för typ 15 år sedan, och den gillade jag också. Gun-Britt är grym!
.
Gun-Britt Sundström var liksom 21 år när hon skrev den här boken. Och nu snackar vi 60-tal. Vi snackar studentliv, kärlek, relationer, vi snackar ångest. Hur leva i tvåsamhet och ändå behålla sin integritet, sitt liv och sin egen vilja?. Och språket alltså, språket! Jag vet inte hur många stycken jag bara kände "det där kunde lika gärna ha kommit ifrån mig!". Jag kände igen mig i skrämmande mycket. Så mycket att jag knappt visste var jag skulle ta vägen. Min ångest sipprade ner på bladen, eller om det var hennes beskrivningar som hoppade in i mitt hjärta. Till slut var det svårt att avgöra.
.
Så jag kan ju bara säga såhär: Kände du inte igen dig i Mia Skäringers Dyngkåt och hur helig som helst, har du kanske en chans här. Maken är lite av en motpol. Att känna igen sig i båda är nog en omöjlig ekvation. Läs den, läs den, läs den!

Bok ett i bokcirkeln utläst; Hundraåringen som klev ut...

Ja, gott folk, här ser ni då vår bokcirkel. *Närå*

Den består bara av Kikan och Annaluna, några år yngre än denna glada skara på bilden. Boken, vald av Annaluna, är dock densamma.
.
Boken ja, som ligger på försäljningstopplistan, är nu utläst och diskuterad. Kikan hade läst någonstans att författaren hade gått in i en bokhandel och letat efter sin bok. Han började lite kaxigt med att kolla försäljningstoppen, inte där, sedan letade han vidare men fann den ingenstans. Då frågade han i kassan och fick svaret "Oj, den är slutsåld igen..." Så ja, ni fattar ju. Den är riktigt poppis. Den är dessutom Jonas Jonassons debutbok. Författaren ägde ett företag som han sålde efter att ha gått in i väggen, fick mycket pengar för det, flyttade utomlands, och där sitter han fortfarande på sin kammare och skriver roliga (hoppas vi) böcker.
.
Okej, Allan då, bokens huvudperson, rymmer från ålderdomshemmet på sin 100års-dag och dras in i världens äventyr. Han liksom halkar fram på ett bananskal, precis som han verkar ha gjort hela livet. Detta får vi ta del av genom galna, detaljerade återblickar från hans liv på nästan 400 underhållande sidor, där allting knyts ihop mycket skickligt. En ganska ytlig bok som påminner starkt om Paasilinna, men vi kom fram till att det inte alltid behövs mer djup. Det är en konst att kunna underhålla läsare från första till sista sidan, och dessutom få en att skratta högt, utan att någonsin bli uttråkad.

Tillslut var det svårt att skilja på sanning och verklighet. Einsteins otroligt dumme bror till exempel, som hamnade i arbetsläger tillsammans med Allan, breskrevs så detaljerat (och roligt) att man började undra. Boken är över huvud taget väldigt vågad. Diverse kända personer genom tiderna mer eller mindre dumförklaras hela bunten, men för oss läsare är det ett nöje. Sammantaget en bok vi blev glada av, men vi kan tänka oss att det är en bok man antingen älskar eller hatar. Somliga kanske finner den lite too much?
.
Annaluna gav iallafall boken en hel femma, och Kikan en fyra. Med andra ord: Helt klart läsvärd!

Andra semesterböcker:

Jag är alltid desperately seeking five-star-books, det är ju det som är det allra bästa. Den där wow-känslan, viljan att inte lägga ifrån sig den, att sidorna bläddras i en faslig takt.

.

Av de ungefär 10 böcker jag läste under mina tre semesterveckor var det egentligen bara en enda bok som uppfyllde kriteriet; Boktjuven. Jag skrev om den i min vanliga blogg här, men den är helt klart värd att nämnas även i Bokbloggen. Jag fullkomligt ÄLSKADE den. Jag låg på klipporna i skärgården med brorsan och kunde inte sluta läsa. Boktjuven är en bok som enligt mig verkligen har allt. Dessutom var det faktiskt Kikan som tipsade mig om den för många månader sedan, innan vi startade denna bokblogg tillsammans.