Orkidétjuven - Susan Orlean:

Så var Orkidétjuven av Susan Orlean äntligen utläst, efter åratals väntan. Min pappa har den nämligen som favorit, dels eftersom han själv älskar orkidéer, dels eftersom han älskar Florida. Jag, som många andra, har även sett filmen Adaptation (2002) med Nicholas Cage i huvudrollen, där den här boken ligger som fristående grund.

l
Huvudperson i den sanna historien är John Laroche, orkidétjuv och fanatiker, men egentligen behandlar boken mest den enorma fascination och besatthet som finns för just orkidéer. Folk är bokstavligen beredda att offra sina liv i jakten på den perfekta orkidén. I fokus står spökorkidén (se bilden ovan) som både är enormt sällsynt och fridlyst. Det verkar vara alla orkidénördars stora dröm att hitta den här i blom, och de reser genom land och rike, vadar genom träsk och slukhål genom Fakahatchee för att hitta denna sällsynta skönhet - vilket de sällan gör.

För mig kändes boken otroligt lång, men samtidigt lärorik. Jag hade ingen aning om att det fanns så många lagar kring orkidéer, så många lukter, rättegångar, stölder, jakter, plantskolor, tävlingar, kongresser, besatthet, pengar... En bok som hör till genren reportage men mer liknar en roman. Läsvärd? Absolut. Det är alltid lika intressant att få större inblick i nischar. Dessutom gjorde den mig mer intresserad av just orkidéer, eftersom de är så otroligt häftiga och vackra.Filmen var såvitt jag minns sevärd, men den påminner inte särskilt mycket om boken. Egentligen hade jag förväntat mig mer story av boken, mer fokus kring själva orkidétjuven Laroche... Vill man ha den storyn är det sålunda filmen och inte boken som rekommenderas. Jag tror dock att det är dax att se om den. Nicholas Cage och Meryl STrepp - som också är med i filmen - är ju onekligen storskådisar.

Jag är inte rabiat, jag äter pizza!

Journalisten Niklas Orrenius har i en serie reportage följt Sverigedemokraterna sedan 2001. Han tecknar bilden av ett parti som inte bara är främlingsfientligt - på agendan finns en långt mer omfattande samhällsomvandling - så beskriver Adlibris denna bok som jag läste ut igårkväll, lagom passande inför valet nu på söndag.
.
Boken, som alltså består av en serie reportage (samt ett "vad hände sedan?"), är väldigt intressant och lättläst. Det som slår mig är hur Niklas ändå håller en relativt objektiv profil genom hela boken. Dock är det ju som han själv skriver självklart att det är han själv som väljer ut vad som är intressant att skriva om, och det blir på såsätt subjektivt.
.
Anyways - Sverigedemokraterna skrämmer mig genom att de är så sjukt inkompetenta och inte har några konkreta förslag på lösningar. De verkar tro att om islam försvinner så kommer vi leva i paradiset igen. Islam är enligt dem roten till allt ont, vilket jag har väldigt svårt att förstå. Hela deras partiprogram känns både ogenomtänkt, ologiskt, bakåtsträvande, splittrat och omöjligt. De ändrar sig hela tiden och verkar tänka att ärsh, vi behöver inte ha det så genomtänkt eftersom vi ändå inte sitter med i regeringen... Otroligt skrämmande.
.
Det jag saknar i boken är dock mer om själva partiets åsikter. Reportagen behandlar mer personerna i partiet, och deras partipunkter behandlas bara i extrem korthet - förutom invandringsdelen (som ju förvisso är den största punkten för dem). Det roligaste och mest korkade i hela boken är SD:s dröm om Färöarna, som de ser som ett riktigt föredöme. De hörde en färöing hålla tal om kärleken till sitt fosterland och blev helt frälsta. De hade dock missat att färöingen var en komiker och gjorde parodi på nationalister...
.
Nyttig bok att läsa helt klart!

Dyngkåt och hur helig som helst:

För att gilla Mia Skäringers bok sägs att man måste känna igen sig. Och alla verkar känna igen sig.
.
Utom jag.
.
Jag känner inte igen mig, jag känner mig utanför. Vi är i samma ålder, men jag har inga barn (och framförallt inte 2 samt tre styvbarn), jag har inget hus, jag har inte skurit mig med rakblad som sextonåring eller rymt till Danmark och haft sex med snuskiga män så att jag måste hiv-testa mig. Jag måste vara alldeles vanlig. Eller snarare ovanlig, eftersom jag verkar vara den enda som inte känner igen mig.
.
Mia är trött på superdupermammorna. Lite konstigt, för hon är ju en själv. Hon sköter hus, har värsta karriären, fem ungar varav en med ADHD och aspberger, sambo, åker på skidsemester. Och, är typ trettio. Är det inte en superdupermamma så undrar jag var de finns.
.
Krönikorna är dock himla bra, jag gillar verkligen hennes språk och öppna beskrivelser. Men andra delen av boken, som består av hennes blogg, känns mer som ett underlag till krönikorna och blir därmed lite seg. Boken hade nog fått en fyra av mig om den enbart bestått av krönikor.
.
Anyways; boken är lättläst. Jag lånade den av en kompis igårkväll och idag innan lunch var den utläst. Skönt, för det kändes som jag var den sista på jorden att inte ha läst den.

Stuff White People Like; the unique taste of millions!

När jag fyllde år förra året var bland annat kusinerna som bor i San Francisco här. Den ene av dem gav mig den här boken - en New York Times bestseller av Christian Lander som är en sammanställning av hans blogg Stuff White People Like.
.
Till en början är boken riktigt rolig, för ja, det är naturligtvis en satir. Den tar upp saker som Organic Food, Film Festivals, Diversity, Wes Andersons movies (ja, jag ÄLSKAR hans filmer!), yoga, gifted children, Renovations, expensive strollers... Men däremot känns den mer som en Stuff AMERICAN white people like - speciellt när vi får läsa om saker som threatening to move to Canada, Starbucks Coffe, bottles of water, the Wire, St. Patricks Day, Rugby, The Boston RedSox, Portland, The New Yorker... Efter ett gäng "episoder" känns boken även lite tjatig på något sätt. De sista hundra sidorna (den är på dryga 200, stora sidor) ville jag mest att den skulle ta slut (och det är antagligen därför som den tog mig ungefär ett halvår).
.
På slutet får man iallafall kryssa i vilka saker som stämmer in på en själv från boken (me like!) för att se hur många procent White man är. Jag blev endast mellan 20-30%...
.
Sammantaget tycker jag iallafall att den är rätt rolig, och säkert ännu roligare om jag hade varit amerikan. (Jag har ju iallafall bott på amerikansk mark och rest runt endel). Den är dessutom snygg att ha framme (jag gillar designen) och extra kul eftersom typ ingen annan har den. Jag var först att betygsätta den på bok.nu iallafall (men inte på boktipset).

Dubliners:

Igår läste jag äntligen ut Dublinbor av James Joyce, en novellsamling som skrevs år 1906 men sammanställdes 1914. Nytrycket är från 1966. Jag har inte läst hans "förnyade" version av Odysseus ännu, men det sägs att den är svår och att Dublinbor är enkel, men jag vet inte om jag håller med om det sistnämnda. Antagligen i jämförelse, men novellsamlingen var ganska trögläst och varje sida tog tid. Dock är det naturligtvis alltid spännande att läsa en bok som är mer än 100 år gammal, där de åker droska, har tända ljus istället för elektricitet och beskriver kärleksmöten totalt oskyldigt.

.

Läsvärd, såklart. En klassiker. Jag är glad att jag har tagit mig igenom den, efter att ha sneglat mot bokryggen i åratal.