Jag kommer aldrig att glömma...

Ibland händer det konstiga saker....som en sådan sak att jag i flera dagar nu har gått och funderat på att skriva ett inlägg om en författare som jag läste nästan allt av när jag var yngre. Författaren är Maria Gripe och mina absoluta favoriter av henne är Tordyveln flyger i skymningen, Agnes Cecilia - en sällsam historia och samtliga böcker i Skuggserien. Vad är det som är för konstigt med det då, undrar ni kanske nu. Men vänta bara...

Den sistnämnda skuggserien (Skuggan över stenbänken, ....och de vita skuggorna i skogen, Skuggornas barn och Skugg-gömman) filmatiserades och jag älskade den serien nästan lika mycket som böckerna. Som liten brukade jag skriva ner saker som gjorde extra starkt intryck på mig och jag inledde då alltid med Jag kommer aldrig att glömma.... Härom dagen kom jag på att jag någon stans skrev Jag kommer aldrig att glömma TV-serien Flickan vid stenbänken. Så när jag gick och klurade på ett inlägg om dessa böcker mindes jag även serien som hade gått på TV.

Så när jag i dag går in på ICA för att handla fastnar jag vid ett ställ med DVD-filmer. Jag bläddrar lite förstrött bland en salig blandning av allt från tecknat till action. Hittar den första Sex & the city filmen och bläddrar vidare. Och DÄR, där mitt framför ögonen på mig ser jag plötsligt Flickan vid stenbänken. Men hallå! Vad är oddsen för det? Jag har aldrig någonsin tidigare sett den som DVD, knappt tänkt på den genom alla år (den kom ut 1989 läser jag nu på baksidan) och när jag väl kommer att tänka på den så dyker den upp...

Jag var ju så klart tvungen att köpa den. Skall kika på den inom kort och se om den fortfarande är lika bra. Och jag får ju även chansen att leva upp till mitt löfte Jag kommer aldrig att glömma TV-serien Flickan vid stenbänken.

Orkidétjuven - Susan Orlean:

Så var Orkidétjuven av Susan Orlean äntligen utläst, efter åratals väntan. Min pappa har den nämligen som favorit, dels eftersom han själv älskar orkidéer, dels eftersom han älskar Florida. Jag, som många andra, har även sett filmen Adaptation (2002) med Nicholas Cage i huvudrollen, där den här boken ligger som fristående grund.

l
Huvudperson i den sanna historien är John Laroche, orkidétjuv och fanatiker, men egentligen behandlar boken mest den enorma fascination och besatthet som finns för just orkidéer. Folk är bokstavligen beredda att offra sina liv i jakten på den perfekta orkidén. I fokus står spökorkidén (se bilden ovan) som både är enormt sällsynt och fridlyst. Det verkar vara alla orkidénördars stora dröm att hitta den här i blom, och de reser genom land och rike, vadar genom träsk och slukhål genom Fakahatchee för att hitta denna sällsynta skönhet - vilket de sällan gör.

För mig kändes boken otroligt lång, men samtidigt lärorik. Jag hade ingen aning om att det fanns så många lagar kring orkidéer, så många lukter, rättegångar, stölder, jakter, plantskolor, tävlingar, kongresser, besatthet, pengar... En bok som hör till genren reportage men mer liknar en roman. Läsvärd? Absolut. Det är alltid lika intressant att få större inblick i nischar. Dessutom gjorde den mig mer intresserad av just orkidéer, eftersom de är så otroligt häftiga och vackra.Filmen var såvitt jag minns sevärd, men den påminner inte särskilt mycket om boken. Egentligen hade jag förväntat mig mer story av boken, mer fokus kring själva orkidétjuven Laroche... Vill man ha den storyn är det sålunda filmen och inte boken som rekommenderas. Jag tror dock att det är dax att se om den. Nicholas Cage och Meryl STrepp - som också är med i filmen - är ju onekligen storskådisar.

Patient 67...

Så var ytterligare en bok är utläst i vår bokcirkel. Den här gången tog vi avstamp i filmens värld då vi fick upp ögonen för boken Patient 67 av Dennis Lehane (2003). Fler kanske känner igen titeln om vi säger Shutter Island som är en ganska ny film med Leonardo di Caprio i huvudrollen. Annaluna såg filmen för ett tag sedan och Kikan stod faktiskt med filmen i handen men ställde tillbaka den efter att ha sett att det handlade om ett mentalsjukhus. Sådant faller nämligen inte Kikan på läppen. Dock väcktes ett intresse från båda håll för att faktiskt läsa boken. Och så blev det.

Patient 67 utspelar sig på en ö, Shutter Island, där ett sjukhus för mentalsjuka brottslingar är beläget. Då en av patienterna lyckas fly anländer kriminalaren Teddy Daniels till ön för att ta sig an fallet. Ganska snart börjar han inse att allt inte är som det skall på ön. Och inget är egentligen som det ser ut; något som man blir varse ju längre man läser.

Kikan, som alltså inte hade sett filmen gav boken en fyra. Detta på grund av att den är lättläst, spännande och har ett oväntat slut med en ordentlig tvist. Utan att säga för mycket kan man ändå avslöja att slutet är öppet för tolkningar. Det gör att man inte lämnas oberörd och att handlingen håller sig kvar. Själva vändningen påminner lite om vändpunkten i filmen 6:e sinnet och man hoppar till och tänker ”Men vad sjutton hände nu?”.

Annaluna gav dock boken tre och en halv, möjligtvis en trea i handling och en femma på slutet. Detta på grund av att handlingen trots allt var lite ”vanlig” på sin väg mot upplösningen. Sedan spelar det ju in om man har sett filmen före man läser boken, då blir man inte riktigt lika tagen av slutet. Dock passade boken ypperligt som film och vi var överens om att detta är en bok som man verkligen kan tänka sig som just filmatiserad. Annaluna menar dock, att detta är en av de få böcker som faktiskt är bättre just som film än bok. Kanske för att hon tidigare last En drink före kriget av Lehane, och inte gillade den alls. Hon anser att språket är ganska torrt och oestetiskt, ett typiskt deckarspråk. Annaluna gillar inte alls deckare, men anser att det här är en bok för även ickedeckarfolk. En bok för alla, perfekt bladvändare för semesterstunder eller i sängen.

Ett spännande faktum är att boken faktiskt blivit poppis just för att den nyligen blivit film. Kikan hade nog inte fått upp ögonen för den om inte Annaluna hade sett filmen. Och mentalsjukhus till trost, Kikan kommer nu att ta sig till videobutiken och hyra filmen.

I taket lyser stjärnorna...

Läste ut den här igår, under ett par tårar och många igenkännanden från min egen tonårstid. I taket lyser stjärnorna är Johanna Thydells debutbok som kom ut 2003 - då författaren endast var 23 år. (Blir helt vimmelkantig av att tänka på att hon är född samma år som jag och redan har gett ut flera böcker). Den här boken kom ju även ut som film, vilket resulterade i att boken kom upp på tapeten igen.
.
Boken är en ungdomsroman som handlar om Jenna, tretton bast och med en morsa som har cancer. Hennes granne Ullis är högstadiets populäraste tjej, och hennes morsa är alkis. Dessa två finner varann och hjälper varann bland tonårsproblem, fester och längtan efter kärlek. Jennas högsta önskan är att hennes mamma ska överleva, Ullis att hennes mamma ska dö. Boken är både sorglig, fin, bra och lättläst. Verkligen en ungdomsbok att rekommendera!