Bok nummer fem för It's all about Books:

...Och det var Igelkottens Elegans av Muriel Barbery, utgiven 2006 och utkommen på svenska 2009. Annaluna fastnade för boken då bok.nu förutspådde att hon skulle ge den en femma -desperately seeking perfect books, som alltid. Kikans mamma hade även läst boken och älskade den. Så ja, vi läste den, och vi älskade den. Båda två. Äntligen en bok vi båda gav varsin femma (och Kikan är ju som bekant väldigt sparsam med sina femmor)!

Muriel Barbery är fransyska född i Marocko men bosatt i Japan, filosofilärare och författare. Att hon är filosof märktes i allra högsta grad i boken. Även att hon är insatt och högst kunnig både i fransk och japansk kultur; boken börjar (nästan) med en haiku av japanske Basho - vilket redan där imponerade på Annaluna, men utspelar sig i Frankrike där japansk och fransk kultur blandas.

Boken har två huvudpersoner; portvakten Reneé, en knubbig medelålders änka som inte alls är en typisk portvakt. Hon är högst intellektuell men har på ytan skaffat sig en klassisk portvakts föklädnad genom att vara vresig, ha på TV:n fast hon egentligen läser, en katt som springer runt, tråkiga kläder. Den andra huvudpersonen är tolvåriga Paloma som är för intelligent för sitt eget bästa. Boken börjar sålunda med Palomas funderingar och rationella tänkande kring varför det är lika bra att hon tar livet av sig. Hon sätter ett datum och har argument för det. I och med denna starka start på boken är den från första början omöjlig att lägga ifrån sig.

Ja, som ni förstår korsas ju Renée och Palomas vägar, och detta då den japanske Kakuro flyttar in i byggnaden och ser Renée för den hon verkligen är. Renée blommar upp och Paloma finner två vänner.



Boken börjar alltså otroligt starkt (men avslutas faktiskt även lika starkt). Den innehåller mängder med vackra meningar och tankar (antar att översättarna Marianne Öjerskog & Helén Enqvist även borde få cred!) och fick Kikan att gråta floder. Den var en fröjd att läsa från början till slut både för handlingens skull, språkets skull, de trovärdiga personligheterna och för de filosofiska funderingarna. Annaluna kände att den påminde en del om den melankoliska Tillsammans är man mindre ensam, som hon gillade mycket.

Den sista meningen i boken, Ty för er skull tänker jag hädanefter söka alla ögonblick av alltid i aldrig. Skönheten i världen, fick oss båda att älska boken ännu mer. Det är så få böcker som avslutas perfekt, men det här är en av dem, trots tårarna som var oundvikliga.

Om ni inte läser den här boken går ni sanna mina dar verkligen miste om något!

Med Igelkottens Elegans kvar i våra hjärtan (eftersom det är en bok som stannar kvar) ägnar vi oss nu åt De fattiga i Lodz, en tegelsten som fick augustpriset 2009.

Patient 67...

Så var ytterligare en bok är utläst i vår bokcirkel. Den här gången tog vi avstamp i filmens värld då vi fick upp ögonen för boken Patient 67 av Dennis Lehane (2003). Fler kanske känner igen titeln om vi säger Shutter Island som är en ganska ny film med Leonardo di Caprio i huvudrollen. Annaluna såg filmen för ett tag sedan och Kikan stod faktiskt med filmen i handen men ställde tillbaka den efter att ha sett att det handlade om ett mentalsjukhus. Sådant faller nämligen inte Kikan på läppen. Dock väcktes ett intresse från båda håll för att faktiskt läsa boken. Och så blev det.

Patient 67 utspelar sig på en ö, Shutter Island, där ett sjukhus för mentalsjuka brottslingar är beläget. Då en av patienterna lyckas fly anländer kriminalaren Teddy Daniels till ön för att ta sig an fallet. Ganska snart börjar han inse att allt inte är som det skall på ön. Och inget är egentligen som det ser ut; något som man blir varse ju längre man läser.

Kikan, som alltså inte hade sett filmen gav boken en fyra. Detta på grund av att den är lättläst, spännande och har ett oväntat slut med en ordentlig tvist. Utan att säga för mycket kan man ändå avslöja att slutet är öppet för tolkningar. Det gör att man inte lämnas oberörd och att handlingen håller sig kvar. Själva vändningen påminner lite om vändpunkten i filmen 6:e sinnet och man hoppar till och tänker ”Men vad sjutton hände nu?”.

Annaluna gav dock boken tre och en halv, möjligtvis en trea i handling och en femma på slutet. Detta på grund av att handlingen trots allt var lite ”vanlig” på sin väg mot upplösningen. Sedan spelar det ju in om man har sett filmen före man läser boken, då blir man inte riktigt lika tagen av slutet. Dock passade boken ypperligt som film och vi var överens om att detta är en bok som man verkligen kan tänka sig som just filmatiserad. Annaluna menar dock, att detta är en av de få böcker som faktiskt är bättre just som film än bok. Kanske för att hon tidigare last En drink före kriget av Lehane, och inte gillade den alls. Hon anser att språket är ganska torrt och oestetiskt, ett typiskt deckarspråk. Annaluna gillar inte alls deckare, men anser att det här är en bok för även ickedeckarfolk. En bok för alla, perfekt bladvändare för semesterstunder eller i sängen.

Ett spännande faktum är att boken faktiskt blivit poppis just för att den nyligen blivit film. Kikan hade nog inte fått upp ögonen för den om inte Annaluna hade sett filmen. Och mentalsjukhus till trost, Kikan kommer nu att ta sig till videobutiken och hyra filmen.

Kärlekens historia...

Så var den tredje boken i vår minibokcirkel utläst - Kärlekens Historia av Nicole Krauss. Författarinnan, född 1974 i New York, var typ trettio när hon skrev den här boken och jag läste just på wikipedia att hon är gift med Jonathan Safran Foer och bor granne med Paul Auster! Nu blev jag ännu mer avundsjuk. Snacka om att ha great minds i sin närhet... Safran Foer har ju som bekant skrivit bland annat Allt är upplyst och otroligt högt och extremt nära, och Paul Auster en rad kända verk - Illusionernas bok (älskade den!), New York-trilogin och Att uppfinna ensamheten (som jag recenserade i somras här på bloggen) ...

.

Men okej, över till själva History of Love... Denna roman har två huvudpersoner - åldringen Leo Gursky från krigstiden i Östeuropa som flyttar till New York för kärlekens skull, och tonåringen Alma, som bor i New York och vars pappa dog i cancer när hon var liten. Hennes pappa hade innan det köpt en bok som hette Kärlekens Historia på en liten bokhandel i Sydamerika, och nu börjar Almas jakt på vem den här boken egentligen handlar om. Kärleken i boken har nämligen samma namn som hon - Alma. Huvudpersonerna växlar mellan varann i boken, och allting knyts sedan samman. För att inte avslöja för mycket om storyn går jag nu över på vad vi tyckte om boken.

.

Bra, bra bra! Annaluna, som vanligt generösare med sitt betyg, har den numer som en av sina favoriter. Kikan gav den en fyra. Vi kom båda fram till att den var relativt svårläst på grund av alla olika personer, vändningar och hoppande i storyn, men att den sammantaget var otroligt fin och vacker. Och helt galet sorglig. Genomsorglig, från början till slut. Annaluna insåg ju mer vi chattade om boken hur sorglig den faktiskt är. Annaluna grät till och med på slutet...

.

Kikan tycker även att den påminner om Boktjuven (även fast hon gillar boktjuven lite mer), och det är Annaluna beredd att hålla med om. Roligt är dock att Kikan trodde att det var en man som hade skrivit boken - ända till slutet då hon insåg att författaren hette Nicole och inte Nicolaus... Det kan även tilläggas att namnet Alma måste vara väldigt uttänkt, eftersom det betyder själ på spanska. Alma, både ena huvudpersonen och den som hon söker har samma namn, och den eftersökte är själen i själva boken... Mycket bra. Annaluna fullkomligt älskade den. Och som det står på sidan åttio i boken: "jag vet inte vad jag ska säga om den, mer än att den rörde mig på ett sätt som, var gång man öppnar en bok, hoppas bli berörd". Och det är ju just det vi alla boknördar är ute efter - att bli berörda. Kärlekens Historia berörde oss ända in i själen.

.

Nästa bok att läsa och diskutera är Patient 67 (aka Shutter Island)...

Borta bäst (Var kanske inte direkt bäst...)

Så var bok nummer två utläst och diskuterad i vår lilla bokcirkel. Den här gången var det Borta Bäst av Sara Kadefors som var föremål för vår analys. Det blir tyvärr inte lika bra betyg som för den första boken vi läste då vi är ganska eniga om att Borta Bäst tyvärr inte får mer än en tvåa/två-och-en-halva i betyg.
.
Vi var dock överens om att andemeningen var bra, att pengar och ett fint yttre egentligen inte säger någonting. Detta är något som kanske är mer aktuellt än någonsin i vårt högkonsumerande samhälle. Dock kände vi att boken aldrig riktigt kom igång. Man sitter ända till slutet och väntar på den där smarta vändningen som man tror skall komma, men som aldrig riktigt dyker upp. När Sylvias stora och mörka hemlighet avslöjas tänker man bara…jaha, var det bara det...
.
Karaktärerna i boken känns heller inte riktigt trovärdiga, man kan inte riktigt känna att de skulle kunna finnas på riktigt. Sylvia känns helt tom och hennes exman med sin nya flickvän känns som två tomma skal. Man kommer flera gånger på sig själv med att tänka att så skulle man ju knappast reagera. Möjligtvis kan tonårsdottern i familjen kännas någorlunda äkta. Om vändningen hade varit ett psykisk sjukdom eller liknande, hade hela Sylvias uppträdande och tänkande fått en helt annan innebörd; då hade man snarare känt att författaren tagit läsaren in i en sjuk människas hjärna. Men, icke.
.
Bok.nu hade redan innan tippat att Annaluna skulle ge boken en tvåa, vilket faktiskt (nästan) blev fallet (2.5). Boken är dock inte helt igenom dålig. Den är lättläst och bitvis ganska underhållande. Man blir ju självklart nyfiken på vad Sylvia har varit med om och vad som har gjort att hon har hamnat där hon har hamnat. Detta gör att man läser på. Man vill även veta hur det hela skall sluta och hur det skall gå för henne - även om man till slut inte riktigt kan känna den där självklara poängen med boken. Vi tror dock att en hel del tycker att den här boken är rätt bra, just för att den är lättläst; en riktig bladvändare. Man behöver inte tänka nått alls, det är som att se en serie på tv.
.
Sara Kadefors har tidigare givit ut Sandor slash Ida (som blev en stor framgång och som även filmatiserades. Den boken gav Annaluna en fyra när den lästes i Bolivia för några år sedan) och Fågelbovägen 32, som ingen av oss läst, men som faktiskt har snittbetyg 3.2 på Bok.nu. Detta kan jämföras med Sandor Slash Ida som har medelbetyg 3.4 - vilket märkligt nog även Borta Bäst faktiskt också har. Tydligen är det därmed fler som finner denna bok rätt bra.

Nästa bok ut...

...i vår bokcirkel är Borta Bäst av Sara Kadefors. Och det här står att läsa på baksidan:

"Ingen lägger märke till bilen som står parkerad i den lilla dungen utanför Ikea. Ingen reagerar på kvinnan som kommer ut mellan träden och promenerar mot ingången. Hon är elegant klädd och har ett vackert leende. Hon dricker gratiskaffe innan varuhuset öppnar och äter upp folks kvarlämnade mat.Kvinnan heter Sylvia. Vem är hon? Vad har hon varit med om? För bara några månader sedan levde hon ett annat, etablerat liv. Efter ett misstag har hon förlorat allt. Nu handlar det om att överleva. Medan Sylvia kämpar för att upprätthålla den perfekta fasaden kommer hon i kontakt med en helt ny värld som förändrar hennes världsbild. Till slut går det inte att fly längre. Hon måste tillbaka till sitt gamla liv, göra upp med den hon en gång var och dem hon en gång lämnat."

Vi återkommer med vad vi tyckte om boken...

Bok ett i bokcirkeln utläst; Hundraåringen som klev ut...

Ja, gott folk, här ser ni då vår bokcirkel. *Närå*

Den består bara av Kikan och Annaluna, några år yngre än denna glada skara på bilden. Boken, vald av Annaluna, är dock densamma.
.
Boken ja, som ligger på försäljningstopplistan, är nu utläst och diskuterad. Kikan hade läst någonstans att författaren hade gått in i en bokhandel och letat efter sin bok. Han började lite kaxigt med att kolla försäljningstoppen, inte där, sedan letade han vidare men fann den ingenstans. Då frågade han i kassan och fick svaret "Oj, den är slutsåld igen..." Så ja, ni fattar ju. Den är riktigt poppis. Den är dessutom Jonas Jonassons debutbok. Författaren ägde ett företag som han sålde efter att ha gått in i väggen, fick mycket pengar för det, flyttade utomlands, och där sitter han fortfarande på sin kammare och skriver roliga (hoppas vi) böcker.
.
Okej, Allan då, bokens huvudperson, rymmer från ålderdomshemmet på sin 100års-dag och dras in i världens äventyr. Han liksom halkar fram på ett bananskal, precis som han verkar ha gjort hela livet. Detta får vi ta del av genom galna, detaljerade återblickar från hans liv på nästan 400 underhållande sidor, där allting knyts ihop mycket skickligt. En ganska ytlig bok som påminner starkt om Paasilinna, men vi kom fram till att det inte alltid behövs mer djup. Det är en konst att kunna underhålla läsare från första till sista sidan, och dessutom få en att skratta högt, utan att någonsin bli uttråkad.

Tillslut var det svårt att skilja på sanning och verklighet. Einsteins otroligt dumme bror till exempel, som hamnade i arbetsläger tillsammans med Allan, breskrevs så detaljerat (och roligt) att man började undra. Boken är över huvud taget väldigt vågad. Diverse kända personer genom tiderna mer eller mindre dumförklaras hela bunten, men för oss läsare är det ett nöje. Sammantaget en bok vi blev glada av, men vi kan tänka oss att det är en bok man antingen älskar eller hatar. Somliga kanske finner den lite too much?
.
Annaluna gav iallafall boken en hel femma, och Kikan en fyra. Med andra ord: Helt klart läsvärd!

It´s all about Books läser just nu:

...Och det är vår första, gemensamma bok, vald av mig. Hittills har jag hunnit läsa 160 sidor och är mycket imponerad över författarens fantasi och språk. Den är verkligen ett nöje att läsa och fullkomligt galen. Tänk er Paasilinna, och lite till. Typ.

En hundraåring rymmer från ålderdomshemmet på sin födelsedag, och råkar samtidigt sno med sig en resväska från ett kriminellt gäng. Detta leder till en månadslång jakt både av polis och kriminella, och nutid varvas samtidigt med hundraåringen Allans enormt märkliga och spännande liv - alltifrån hans yrke som sprängämnesexpert till vandring från Kina och hem.
.
Boken är Jonas Jonassons debut. Författaren sålde allt han ägde och flyttade till Italien, vilket han tydligen gjorde rätt i. Jag är riktigt avundsjuk (Han lever min dröm! Inte just Italien kanske, men just att bara åka dit man vill och kunna livnära sig på romaner). Jag ser fram emot de kommande 240 sidorna...