Jag kommer aldrig att glömma...

Ibland händer det konstiga saker....som en sådan sak att jag i flera dagar nu har gått och funderat på att skriva ett inlägg om en författare som jag läste nästan allt av när jag var yngre. Författaren är Maria Gripe och mina absoluta favoriter av henne är Tordyveln flyger i skymningen, Agnes Cecilia - en sällsam historia och samtliga böcker i Skuggserien. Vad är det som är för konstigt med det då, undrar ni kanske nu. Men vänta bara...

Den sistnämnda skuggserien (Skuggan över stenbänken, ....och de vita skuggorna i skogen, Skuggornas barn och Skugg-gömman) filmatiserades och jag älskade den serien nästan lika mycket som böckerna. Som liten brukade jag skriva ner saker som gjorde extra starkt intryck på mig och jag inledde då alltid med Jag kommer aldrig att glömma.... Härom dagen kom jag på att jag någon stans skrev Jag kommer aldrig att glömma TV-serien Flickan vid stenbänken. Så när jag gick och klurade på ett inlägg om dessa böcker mindes jag även serien som hade gått på TV.

Så när jag i dag går in på ICA för att handla fastnar jag vid ett ställ med DVD-filmer. Jag bläddrar lite förstrött bland en salig blandning av allt från tecknat till action. Hittar den första Sex & the city filmen och bläddrar vidare. Och DÄR, där mitt framför ögonen på mig ser jag plötsligt Flickan vid stenbänken. Men hallå! Vad är oddsen för det? Jag har aldrig någonsin tidigare sett den som DVD, knappt tänkt på den genom alla år (den kom ut 1989 läser jag nu på baksidan) och när jag väl kommer att tänka på den så dyker den upp...

Jag var ju så klart tvungen att köpa den. Skall kika på den inom kort och se om den fortfarande är lika bra. Och jag får ju även chansen att leva upp till mitt löfte Jag kommer aldrig att glömma TV-serien Flickan vid stenbänken.

Spöket på Canterville av Oscar Wilde

När jag senast var på biblioteket för att låna med mig en ljudbok visade det sig att jag hade lite för lite plats i mp3-spelaren. Därför fick jag bara med mig en kortroman men i sin tur en riktig klassiker. Spöket på Canterville av Oscar Wilde (1887) är ju en berättelse som man hört talas om många gånger och jag tror att jag läste den när jag var liten. Vad jag dock inte kom ihåg var att den var så humoristisk och underfundig.

Spöket Simon de Canterville har under flera hundra år spökat på sitt slott i England. En dag flyttar dock en amerikans ambassadörsfamilj in och inget är längre som förut. För plötsligt är det ingen som blir rädd för spöket längre vilket gör honom vansinnig. De nymodiga amerikanerna har inte alls samma stil och klass som de engelsmän han tidigare skrämt halvt ihjäl.

En helt klart kul liten historia som passar bra en kulen höstdag. Jag kom på mig själv med att skratta till ett flertal gånger och jag måste säga att man bitvis faktiskt tycker lite synd om det försmådda spöket.

Feministen George Sand (1804 - 1876):

Den här boken lånade jag av mormor för en sisådär tio år sen. Den har med andra ord hängt med genom ett gäng flyttar och ständigt stått där i morfars bokhylla och gett mig dåligtsamvetesblickar. Men nu, nu är den äntligen utläst!

Titeln på en bok ska ju på ett eller annat sätt spegla innehållet (såklart), och i och med det hade jag fått känslan av att den här handlade om någon slags sliskig vinterromans på Mallorca i stil med tantsnusk. Inte för att mormor är sån, hon är sån som samlar på nobelpristagare, men ändå. Jag bemödade mig faktiskt inte ens med att läsa bokens baksida.

Så, när jag nu tog tag i saken var det ju något helt annat. För det första är det halvsmöriga namnet George Sand bara en pseudonym för Aurore Dudevant, född år 1804, feminist och tydligen en av Frankrikes mest lästa författare. För det andra var Aurore älskarinna till den polske kompositören Frédéric Chopin, och han var även med den här vintern på Mallorca. Sålunda en kvinnlig, feministisk författare från 1800-talet som bar manskläder och hade en känd älskare..!



Boken i sin tur, en relativt tunn men småjobbig sak, är tryckt på svenska 1976 i Uddevalla, så språket är ändå korrigerat och anpassat efter moderna tider (att översätta artonhundratalsfranska är ju världens bedrift - cred till översättaren Kitty Knös!). Den beskriver i vart fall relativt sakligt och självbiografiskt ett halvår på Mallorca, som då var en isolerad och oupptäckt ö med 160.000 mallorkiner. (Själv har jag varit två gånger på Mallorca och har naturligtvis en helt annan bild av ön, så att läsa om hur Palmas gator var alldeles tysta kvällstid känns otroligt häftigt). George Sand beskriver klimatet, människorna - både till kropp poch själ, bostäderna, språket, maten, kläderna, religionen. Det är en gammal reseskildring på ett totalt oetiskt beskrivet sätt som antagligen aldrig skulle få publiceras idag.

Författarinnan beskriver nämligen mallorkinerna som apor. Det är enligt henne i princip faktum att mallorkiner är snåla, lömska, tjuvaktiga men oförargliga, som inte tar hand om sin ö och särbehandlar utlänningar. Intressant att nämna är kanske även att det värsta man kunde vara enligt mallorkinerna, var jude eller muslim. Känns detta igen från lite modernare tider..? När hon träffar en enda snäll mallorkinska säger hon till sig själv Kära Perica, du visste inte och får aldrig veta hur mycket gott du gjorde mig när du visade att det fanns en osjälvisk och god mänsklig varelse bland aporna.

Chopins namn nämns aldrig i boken, utan han beskrivs som deras sjukling (han dog även i verkliga livet i tuberkulos 1849), och läkarna ställde både fel diagnos och fel medicinering under deras tid på Mallorca. De föreslog åderlåtning, mjölkdiet (vilket resulterade i att Aurore köpte en get) och svältkur. I dagens läge tror jag inte att många läkare skulle föreslå dessa metoder mot tuberkulos, men man vet ju aldrig.
.



När de lämnar Mallorca efter ett halvår, är de så lyckliga över att behöva slippa "Apön", som de internt kallar Mallorca, att slippa de ohyfsade människorna, lopporna på maten och de tomma, ensamma omgivningarna för civilisationen, att Aurore känner att hon nu har testat drömmen om att leva i avskildhet och bara höra fåglarnas sång. Så vad säger ni, ska vi flytta till Mallorca för att fly civilisationerna, gå på tysta, tomma Palmagator och bara höra fågelkvitter på dagarna och total tystnad på nätterna...?

En mycket intressant bok att läsa och jag skulle vilja påstå att George Sand är ett måste för alla boknördar; en riktig klassiker!

To kill a Mockingbird/Dödssynden av Harper Lee:

Gud vad jag hade sett fram emot den här boken! Nästan så att jag inte ville läsa den eftersom jag då inte skulle ha den att se fram emot. Ja, ni fattar.

.

To kill a Mockingbird kom ut 1960 och handlar om rasism under 1930-talet i södra USA. Eller, egentligen handlar den om en åttaårig flicka som heter Scout, hennes storebror Jem och pappa Atticus som är försvarsadvokat. Berättelsen är sedd från Scouts ögon. Atticus får i uppdrag att försvara en svart man som anklagas för våldtäkt på en vit kvinna. Att han är oskyldig är uppenbart, men eftersom han är svart får han inte samma rättvisa rättegång som vita får. Under berättelsens gång visas hur hela samhället tänker om svarta. Trots att de lär sig i skolan att man inte får förfölja en folkgrupp och att alla är lika mycket värda, räknar de inte ens med de svarta. De blir knappt sedda som människor.

.

Bok.nu förutspådde att jag skulle ge boken en femma, men den får faktiskt en fyra. Jag tycker att den bitvis är lite seg och inte behandlar ämnet riktigt så mycket som den kunde ha gjort. Själva rättegången och det främsta om orättvisan beskrivs enligt mig alldeles för kort. Kanske hade jag bara för höga förväntningar på denna klassiker som tilldelades Pulitzerpriset 1961, men jag förstår ändock att boken verkligen skapade rubriker på 60-talet.
.

All in all en klassiker som alla borde läsa, om inte annat för att få insikt i hur det var då. Översättningen är dessutom bra och lättläst och boken tog mig inte mer än några dagar att läsa ut. Läs den.

Böcker som har präglat mig mest:

En bokcirkel för alla ställde just frågan om vilken bok som har präglat en mest, och detta fick mig att verkligen inse hur många böcker som har fått en plats i mitt hjärta för alltid. Några av dem är:

• Narnia-serien, som jag fullkomligt slukade som barn och levde mig in i. När tv-serien sedan kom blev jag inte ens besviken. Åh, denna underbara fantasivärld...


• Berättelsen om Pi, för att den genom sin underbara berättelse kommer fram till en enda, outskriven slutsats: Livet är som man väljer att se det. Och det är så fruktansvärt sant. (Fast vad är egentligen sant?)


• 1984, för att samhället ser precis ut som då när den skrevs (1948). Hjärntvättade och styrda av staten. Jag blev riktigt imponerad och nästan helt till mig. Jag fick till och med min kille att lyssna på den som ljudbok, och hans pappa också. (De läser typ aldrig romaner annars, utan bara om flygning, teknik och matte).


• Lolita samt Brott & Straff, för att man tas in i hjärnan på en pedofil (Lolita) och en mördare (Brott & Straff). Det känns verkligen som att man är inuti dem och känner nästan hur de känner. Äckligt, vackert och skrämmande på samma gång hur en författare kan förmedla så starka känslor utan att vara varesig pedofil eller mördare själv. Böckerna gav mig bättre insikt i hur det är att vara sjuk och att inte kunna styra över det.


• Rötter, för att den är så otroligt stark. Enkelt skriven, inga krusiduller, men den ger en god inblick i slavarnas situation. Slutklämmen fick mig även att tappa andan, jag var inte beredd på det, trots att jag följde serien när den gick på tv. Jag grät, grät, grät och kunde inte lägga ifrån mig boken. Den stod 15 år i min bokhylla innan den blev utläst tidigare i år.


• Maken, för att den är Jag. Se mitt inlägg nedan.

Oh, how I love these books. Om du inte har läst dem alla har du ingen tid att förlora. JUST DO IT!

Veckans boktips från Favoriterna:

Min pappa tipsade mig om den här boken förra året, så självklart läste jag den (pappa är bibliotekarie och utgiven poet/författare - klart man lyssnar på hans råd!). Numer får jag någon slags ångest bara jag ser den i bokhyllan, enbart för att den var så himla bra. Så rätt, så...jag. Jag hade dessutom läst hennes För Lydia någon sommar i skärgården för typ 15 år sedan, och den gillade jag också. Gun-Britt är grym!
.
Gun-Britt Sundström var liksom 21 år när hon skrev den här boken. Och nu snackar vi 60-tal. Vi snackar studentliv, kärlek, relationer, vi snackar ångest. Hur leva i tvåsamhet och ändå behålla sin integritet, sitt liv och sin egen vilja?. Och språket alltså, språket! Jag vet inte hur många stycken jag bara kände "det där kunde lika gärna ha kommit ifrån mig!". Jag kände igen mig i skrämmande mycket. Så mycket att jag knappt visste var jag skulle ta vägen. Min ångest sipprade ner på bladen, eller om det var hennes beskrivningar som hoppade in i mitt hjärta. Till slut var det svårt att avgöra.
.
Så jag kan ju bara säga såhär: Kände du inte igen dig i Mia Skäringers Dyngkåt och hur helig som helst, har du kanske en chans här. Maken är lite av en motpol. Att känna igen sig i båda är nog en omöjlig ekvation. Läs den, läs den, läs den!

En fest för livet!

Imorse läste jag ut Hemingways En fest för livet, en bok som jag lånade av farmor för många år sedan och nu omöjligt kan lämna tillbaka eftersom hon dog 2008 (och efterlämnade en evig saknad). Jag hade tidigare läst klassikern Den gamle och havet som jag gillade starkt, så jag hade relativt höga förväntningar på den här.

,

Och inte bara förväntningar, utan kanske även lite fördomar. Jag blev således extremt överraskad av Hemingways självbiografi från 20-talet och tiden i Paris. Fattig, ung, lycklig. Kär i sin fru, cafeér, författare. Boken kändes till en början lite splittrad, men ju mer jag kom in i den, ju mer gillade jag den. Allra bäst tyckte jag om de kapitel som handlade om hans vänskap med författaren Scott Fitzgerald (som skrev klassikern The Great Gatzby 1925) och hans fru Zelda, vilket i sin tur ledde till att jag verkligen vill läsa Fitzgeralds bok. *Lägger till i måste-köpa-listan*

.

All in all oväntat lättläst, som gav mig en ny syn på Hemingway som person. Hade han levt nu, hade han antagligen varit en excellent bloggskrivare. Helt klart läsvärd!

Animal farm:

Jag läste precis ut Djurens Gård av George Orwell, en kort och lättläst bok som kom ut för första gången 1945. Eftersom jag fullkomligt älskade 1984 var jag väldigt sugen på att läsa den här, och jag blev inte besviken. Orwell är skitbra på satir och att väva in betydelser och liknelser och få fram sin livssyn utan att skriva ut den direkt.
..
I 1984 förmedlas ju hur dumma och lättlurade människor är och hur styrda de är av staten, något som jag tycker stämmer även idag. I Djurens Gård uttrycks Orwells negativa känslor för kommunismen, men i form av en saga (han var dock själv kommunist på 30-talet och kämpade frivilligt i spanska inbördeskriget på den republikanska sidan). Djuren på en farm gör revolution och fördriver människorna, allt i enlighet med drömmen om jämlikhet. En gris börjar dock ta ledningen, och tillslut är han en riktig diktator och djuren har det faktiskt sämre än vad de egentligen hade under människostyret. De är dock för dumma för att inse det...
.
Säger som vanligt: Läs den! Fast den här gången menar jag det lite extra. Betyg fem!

Dubliners:

Igår läste jag äntligen ut Dublinbor av James Joyce, en novellsamling som skrevs år 1906 men sammanställdes 1914. Nytrycket är från 1966. Jag har inte läst hans "förnyade" version av Odysseus ännu, men det sägs att den är svår och att Dublinbor är enkel, men jag vet inte om jag håller med om det sistnämnda. Antagligen i jämförelse, men novellsamlingen var ganska trögläst och varje sida tog tid. Dock är det naturligtvis alltid spännande att läsa en bok som är mer än 100 år gammal, där de åker droska, har tända ljus istället för elektricitet och beskriver kärleksmöten totalt oskyldigt.

.

Läsvärd, såklart. En klassiker. Jag är glad att jag har tagit mig igenom den, efter att ha sneglat mot bokryggen i åratal.