Min pappa tipsade mig om den här boken förra året, så självklart läste jag den (pappa är bibliotekarie och utgiven poet/författare - klart man lyssnar på hans råd!). Numer får jag någon slags ångest bara jag ser den i bokhyllan, enbart för att den var så himla bra. Så rätt, så...
jag. Jag hade dessutom läst hennes
För Lydia någon sommar i skärgården för typ 15 år sedan, och den gillade jag också. Gun-Britt är grym!
.Gun-Britt Sundström var liksom 21 år när hon skrev den här boken. Och nu snackar vi 60-tal. Vi snackar studentliv, kärlek, relationer, vi snackar ångest.
Hur leva i tvåsamhet och ändå behålla sin integritet, sitt liv och sin egen vilja?. Och språket alltså, språket! Jag vet inte hur många stycken jag bara kände "det där kunde lika gärna ha kommit ifrån mig!". Jag kände igen mig i skrämmande mycket. Så mycket att jag knappt visste var jag skulle ta vägen. Min ångest sipprade ner på bladen, eller om det var hennes beskrivningar som hoppade in i mitt hjärta. Till slut var det svårt att avgöra.
.Så jag kan ju bara säga såhär: Kände du inte igen dig i Mia Skäringers Dyngkåt och hur helig som helst, har du kanske en chans här. Maken är lite av en motpol. Att känna igen sig i båda är nog en omöjlig ekvation. Läs den, läs den, läs den!