Patient 67...

Så var ytterligare en bok är utläst i vår bokcirkel. Den här gången tog vi avstamp i filmens värld då vi fick upp ögonen för boken Patient 67 av Dennis Lehane (2003). Fler kanske känner igen titeln om vi säger Shutter Island som är en ganska ny film med Leonardo di Caprio i huvudrollen. Annaluna såg filmen för ett tag sedan och Kikan stod faktiskt med filmen i handen men ställde tillbaka den efter att ha sett att det handlade om ett mentalsjukhus. Sådant faller nämligen inte Kikan på läppen. Dock väcktes ett intresse från båda håll för att faktiskt läsa boken. Och så blev det.

Patient 67 utspelar sig på en ö, Shutter Island, där ett sjukhus för mentalsjuka brottslingar är beläget. Då en av patienterna lyckas fly anländer kriminalaren Teddy Daniels till ön för att ta sig an fallet. Ganska snart börjar han inse att allt inte är som det skall på ön. Och inget är egentligen som det ser ut; något som man blir varse ju längre man läser.

Kikan, som alltså inte hade sett filmen gav boken en fyra. Detta på grund av att den är lättläst, spännande och har ett oväntat slut med en ordentlig tvist. Utan att säga för mycket kan man ändå avslöja att slutet är öppet för tolkningar. Det gör att man inte lämnas oberörd och att handlingen håller sig kvar. Själva vändningen påminner lite om vändpunkten i filmen 6:e sinnet och man hoppar till och tänker ”Men vad sjutton hände nu?”.

Annaluna gav dock boken tre och en halv, möjligtvis en trea i handling och en femma på slutet. Detta på grund av att handlingen trots allt var lite ”vanlig” på sin väg mot upplösningen. Sedan spelar det ju in om man har sett filmen före man läser boken, då blir man inte riktigt lika tagen av slutet. Dock passade boken ypperligt som film och vi var överens om att detta är en bok som man verkligen kan tänka sig som just filmatiserad. Annaluna menar dock, att detta är en av de få böcker som faktiskt är bättre just som film än bok. Kanske för att hon tidigare last En drink före kriget av Lehane, och inte gillade den alls. Hon anser att språket är ganska torrt och oestetiskt, ett typiskt deckarspråk. Annaluna gillar inte alls deckare, men anser att det här är en bok för även ickedeckarfolk. En bok för alla, perfekt bladvändare för semesterstunder eller i sängen.

Ett spännande faktum är att boken faktiskt blivit poppis just för att den nyligen blivit film. Kikan hade nog inte fått upp ögonen för den om inte Annaluna hade sett filmen. Och mentalsjukhus till trost, Kikan kommer nu att ta sig till videobutiken och hyra filmen.

Borta bäst (Var kanske inte direkt bäst...)

Så var bok nummer två utläst och diskuterad i vår lilla bokcirkel. Den här gången var det Borta Bäst av Sara Kadefors som var föremål för vår analys. Det blir tyvärr inte lika bra betyg som för den första boken vi läste då vi är ganska eniga om att Borta Bäst tyvärr inte får mer än en tvåa/två-och-en-halva i betyg.
.
Vi var dock överens om att andemeningen var bra, att pengar och ett fint yttre egentligen inte säger någonting. Detta är något som kanske är mer aktuellt än någonsin i vårt högkonsumerande samhälle. Dock kände vi att boken aldrig riktigt kom igång. Man sitter ända till slutet och väntar på den där smarta vändningen som man tror skall komma, men som aldrig riktigt dyker upp. När Sylvias stora och mörka hemlighet avslöjas tänker man bara…jaha, var det bara det...
.
Karaktärerna i boken känns heller inte riktigt trovärdiga, man kan inte riktigt känna att de skulle kunna finnas på riktigt. Sylvia känns helt tom och hennes exman med sin nya flickvän känns som två tomma skal. Man kommer flera gånger på sig själv med att tänka att så skulle man ju knappast reagera. Möjligtvis kan tonårsdottern i familjen kännas någorlunda äkta. Om vändningen hade varit ett psykisk sjukdom eller liknande, hade hela Sylvias uppträdande och tänkande fått en helt annan innebörd; då hade man snarare känt att författaren tagit läsaren in i en sjuk människas hjärna. Men, icke.
.
Bok.nu hade redan innan tippat att Annaluna skulle ge boken en tvåa, vilket faktiskt (nästan) blev fallet (2.5). Boken är dock inte helt igenom dålig. Den är lättläst och bitvis ganska underhållande. Man blir ju självklart nyfiken på vad Sylvia har varit med om och vad som har gjort att hon har hamnat där hon har hamnat. Detta gör att man läser på. Man vill även veta hur det hela skall sluta och hur det skall gå för henne - även om man till slut inte riktigt kan känna den där självklara poängen med boken. Vi tror dock att en hel del tycker att den här boken är rätt bra, just för att den är lättläst; en riktig bladvändare. Man behöver inte tänka nått alls, det är som att se en serie på tv.
.
Sara Kadefors har tidigare givit ut Sandor slash Ida (som blev en stor framgång och som även filmatiserades. Den boken gav Annaluna en fyra när den lästes i Bolivia för några år sedan) och Fågelbovägen 32, som ingen av oss läst, men som faktiskt har snittbetyg 3.2 på Bok.nu. Detta kan jämföras med Sandor Slash Ida som har medelbetyg 3.4 - vilket märkligt nog även Borta Bäst faktiskt också har. Tydligen är det därmed fler som finner denna bok rätt bra.