När jag fyller 30 ska jag vara smal...

Igår fick jag boken När jag fyller 30 ska jag vara smal av min killes mamma. Väldigt passande, eftersom jag fyller 30 i december... Fast tack och lov var det så att det var ett gratisex, och hon påpekade även att jag inte är tjock. Hm...

I vilket fall så läste jag just ut boken med regnet smattrande utanför, vilket inte tog mycket ansträngning i anspråk. Jenny Dahlberg kom för några år sedan ut med boken Tjock! (vilket jag faktiskt minns) som fick ganska mycket uppmärksamhet i media. Hon ville få fram de tjockas vardag och att de är vanliga människor. Hon kände sig vacker och stolt.

I den här boken som kom ut några år senare, har författarinnan insett att det inte alls är särskilt bra att vara tjock (hon väger 133kg) och bestämmer sig för att bli smal tills hon fyller 30. Vi får följa hennes (enligt henne själv) maniska träning (som för mig inte låter manisk), tankar, längtan efter fina kläder ochsåvidare. Boken är som en dagbok utformad i romanstil.
.
Ingen hit, faktiskt. Till en början tyckte jag att den var ganska bra, men sedan gick det utför. Dessutom känns det rätt billigt att först komma ut med en i vårt samhälle kontroversiell bok om att vara tjock och stolt, för att sedan krossa hela tjockisdrömmen några år senare med att hon faktiskt inte alls är stolt. Det känns inte heller som att hon har någon koll på hur man egentligen går ned i vikt eller vad som är sunt, inte heller vad som är måttligt eller bra. Om slutklämmen hade varit att hon till exempel inte alls blev lyckligare av att gå ned 60 kilo eller att hon hade lärt sig sunda metoder, hade hon kanske kunnat återkoppla till Tjock!, men istället slutar det med att hon mår mycket bättre - trots förlorad vårdnad om barnet, osund viktnedgång, piller och alkohol. Den förmedlar liksom inget budskap överhuvudtaget. Trots det får den en tvåa, eftersom den var lättläst, svår att lägga ifrån sig (man ville ju veta om hon lyckades nå sitt mål!) och öppen. Helt okej att läsa när den ändå var gratis, men den stannar inte i bokhyllan och är ingen bok jag ens skulle betala en tia för.

Borta bäst (Var kanske inte direkt bäst...)

Så var bok nummer två utläst och diskuterad i vår lilla bokcirkel. Den här gången var det Borta Bäst av Sara Kadefors som var föremål för vår analys. Det blir tyvärr inte lika bra betyg som för den första boken vi läste då vi är ganska eniga om att Borta Bäst tyvärr inte får mer än en tvåa/två-och-en-halva i betyg.
.
Vi var dock överens om att andemeningen var bra, att pengar och ett fint yttre egentligen inte säger någonting. Detta är något som kanske är mer aktuellt än någonsin i vårt högkonsumerande samhälle. Dock kände vi att boken aldrig riktigt kom igång. Man sitter ända till slutet och väntar på den där smarta vändningen som man tror skall komma, men som aldrig riktigt dyker upp. När Sylvias stora och mörka hemlighet avslöjas tänker man bara…jaha, var det bara det...
.
Karaktärerna i boken känns heller inte riktigt trovärdiga, man kan inte riktigt känna att de skulle kunna finnas på riktigt. Sylvia känns helt tom och hennes exman med sin nya flickvän känns som två tomma skal. Man kommer flera gånger på sig själv med att tänka att så skulle man ju knappast reagera. Möjligtvis kan tonårsdottern i familjen kännas någorlunda äkta. Om vändningen hade varit ett psykisk sjukdom eller liknande, hade hela Sylvias uppträdande och tänkande fått en helt annan innebörd; då hade man snarare känt att författaren tagit läsaren in i en sjuk människas hjärna. Men, icke.
.
Bok.nu hade redan innan tippat att Annaluna skulle ge boken en tvåa, vilket faktiskt (nästan) blev fallet (2.5). Boken är dock inte helt igenom dålig. Den är lättläst och bitvis ganska underhållande. Man blir ju självklart nyfiken på vad Sylvia har varit med om och vad som har gjort att hon har hamnat där hon har hamnat. Detta gör att man läser på. Man vill även veta hur det hela skall sluta och hur det skall gå för henne - även om man till slut inte riktigt kan känna den där självklara poängen med boken. Vi tror dock att en hel del tycker att den här boken är rätt bra, just för att den är lättläst; en riktig bladvändare. Man behöver inte tänka nått alls, det är som att se en serie på tv.
.
Sara Kadefors har tidigare givit ut Sandor slash Ida (som blev en stor framgång och som även filmatiserades. Den boken gav Annaluna en fyra när den lästes i Bolivia för några år sedan) och Fågelbovägen 32, som ingen av oss läst, men som faktiskt har snittbetyg 3.2 på Bok.nu. Detta kan jämföras med Sandor Slash Ida som har medelbetyg 3.4 - vilket märkligt nog även Borta Bäst faktiskt också har. Tydligen är det därmed fler som finner denna bok rätt bra.

Jag är lite svag för självbiografier...

Jag är lite svag för självbiografier. På något sätt är det lite spännande att få inblick i en känd persons liv. Ofta får man en helt annan bild av människan bakom den mediala fasaden. Därför klickade jag hem Jessica Anderssons När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var sist jag bokshoppade på nätet.

Tyvärr måste jag säga att jag blev lite besviken. Inte på Jessicas historia, den var helt klart gripande, utan på sättet som den berättas av Lena Katarina Swanberg. Hon hoppar fram och tillbaka i tiden i korta kapitel, vissa inte längre en knappt en halv sida. Det är många upprepningar och det känns som om hon har skrivit rakt av det Jessica har berättat. Det här kunde ha blivit, och borde ha blivit en mycket bättre självbiografi. Jag tycker att Jessica förtjänar att få sin historia berättad på ett mycket skickligare och mer rättfärdigt sätt.

För visst förstår man att hon har haft det tufft. Och när man tänker på det är det starkt att Jessica har gått så långt som hon har gjort. Och det är just det som borde ha framkommit mer i boken. Hur man kan ta revansch trots att man har vuxit upp med sämsta tänkbara utgångsläge. Man förstår att Jessica är en tuff kvinna men tyvärr lyckas inte författaren lyfta fram detta på rätt sätt.