Feministen George Sand (1804 - 1876):

Den här boken lånade jag av mormor för en sisådär tio år sen. Den har med andra ord hängt med genom ett gäng flyttar och ständigt stått där i morfars bokhylla och gett mig dåligtsamvetesblickar. Men nu, nu är den äntligen utläst!

Titeln på en bok ska ju på ett eller annat sätt spegla innehållet (såklart), och i och med det hade jag fått känslan av att den här handlade om någon slags sliskig vinterromans på Mallorca i stil med tantsnusk. Inte för att mormor är sån, hon är sån som samlar på nobelpristagare, men ändå. Jag bemödade mig faktiskt inte ens med att läsa bokens baksida.

Så, när jag nu tog tag i saken var det ju något helt annat. För det första är det halvsmöriga namnet George Sand bara en pseudonym för Aurore Dudevant, född år 1804, feminist och tydligen en av Frankrikes mest lästa författare. För det andra var Aurore älskarinna till den polske kompositören Frédéric Chopin, och han var även med den här vintern på Mallorca. Sålunda en kvinnlig, feministisk författare från 1800-talet som bar manskläder och hade en känd älskare..!



Boken i sin tur, en relativt tunn men småjobbig sak, är tryckt på svenska 1976 i Uddevalla, så språket är ändå korrigerat och anpassat efter moderna tider (att översätta artonhundratalsfranska är ju världens bedrift - cred till översättaren Kitty Knös!). Den beskriver i vart fall relativt sakligt och självbiografiskt ett halvår på Mallorca, som då var en isolerad och oupptäckt ö med 160.000 mallorkiner. (Själv har jag varit två gånger på Mallorca och har naturligtvis en helt annan bild av ön, så att läsa om hur Palmas gator var alldeles tysta kvällstid känns otroligt häftigt). George Sand beskriver klimatet, människorna - både till kropp poch själ, bostäderna, språket, maten, kläderna, religionen. Det är en gammal reseskildring på ett totalt oetiskt beskrivet sätt som antagligen aldrig skulle få publiceras idag.

Författarinnan beskriver nämligen mallorkinerna som apor. Det är enligt henne i princip faktum att mallorkiner är snåla, lömska, tjuvaktiga men oförargliga, som inte tar hand om sin ö och särbehandlar utlänningar. Intressant att nämna är kanske även att det värsta man kunde vara enligt mallorkinerna, var jude eller muslim. Känns detta igen från lite modernare tider..? När hon träffar en enda snäll mallorkinska säger hon till sig själv Kära Perica, du visste inte och får aldrig veta hur mycket gott du gjorde mig när du visade att det fanns en osjälvisk och god mänsklig varelse bland aporna.

Chopins namn nämns aldrig i boken, utan han beskrivs som deras sjukling (han dog även i verkliga livet i tuberkulos 1849), och läkarna ställde både fel diagnos och fel medicinering under deras tid på Mallorca. De föreslog åderlåtning, mjölkdiet (vilket resulterade i att Aurore köpte en get) och svältkur. I dagens läge tror jag inte att många läkare skulle föreslå dessa metoder mot tuberkulos, men man vet ju aldrig.
.



När de lämnar Mallorca efter ett halvår, är de så lyckliga över att behöva slippa "Apön", som de internt kallar Mallorca, att slippa de ohyfsade människorna, lopporna på maten och de tomma, ensamma omgivningarna för civilisationen, att Aurore känner att hon nu har testat drömmen om att leva i avskildhet och bara höra fåglarnas sång. Så vad säger ni, ska vi flytta till Mallorca för att fly civilisationerna, gå på tysta, tomma Palmagator och bara höra fågelkvitter på dagarna och total tystnad på nätterna...?

En mycket intressant bok att läsa och jag skulle vilja påstå att George Sand är ett måste för alla boknördar; en riktig klassiker!

Patient 67...

Så var ytterligare en bok är utläst i vår bokcirkel. Den här gången tog vi avstamp i filmens värld då vi fick upp ögonen för boken Patient 67 av Dennis Lehane (2003). Fler kanske känner igen titeln om vi säger Shutter Island som är en ganska ny film med Leonardo di Caprio i huvudrollen. Annaluna såg filmen för ett tag sedan och Kikan stod faktiskt med filmen i handen men ställde tillbaka den efter att ha sett att det handlade om ett mentalsjukhus. Sådant faller nämligen inte Kikan på läppen. Dock väcktes ett intresse från båda håll för att faktiskt läsa boken. Och så blev det.

Patient 67 utspelar sig på en ö, Shutter Island, där ett sjukhus för mentalsjuka brottslingar är beläget. Då en av patienterna lyckas fly anländer kriminalaren Teddy Daniels till ön för att ta sig an fallet. Ganska snart börjar han inse att allt inte är som det skall på ön. Och inget är egentligen som det ser ut; något som man blir varse ju längre man läser.

Kikan, som alltså inte hade sett filmen gav boken en fyra. Detta på grund av att den är lättläst, spännande och har ett oväntat slut med en ordentlig tvist. Utan att säga för mycket kan man ändå avslöja att slutet är öppet för tolkningar. Det gör att man inte lämnas oberörd och att handlingen håller sig kvar. Själva vändningen påminner lite om vändpunkten i filmen 6:e sinnet och man hoppar till och tänker ”Men vad sjutton hände nu?”.

Annaluna gav dock boken tre och en halv, möjligtvis en trea i handling och en femma på slutet. Detta på grund av att handlingen trots allt var lite ”vanlig” på sin väg mot upplösningen. Sedan spelar det ju in om man har sett filmen före man läser boken, då blir man inte riktigt lika tagen av slutet. Dock passade boken ypperligt som film och vi var överens om att detta är en bok som man verkligen kan tänka sig som just filmatiserad. Annaluna menar dock, att detta är en av de få böcker som faktiskt är bättre just som film än bok. Kanske för att hon tidigare last En drink före kriget av Lehane, och inte gillade den alls. Hon anser att språket är ganska torrt och oestetiskt, ett typiskt deckarspråk. Annaluna gillar inte alls deckare, men anser att det här är en bok för även ickedeckarfolk. En bok för alla, perfekt bladvändare för semesterstunder eller i sängen.

Ett spännande faktum är att boken faktiskt blivit poppis just för att den nyligen blivit film. Kikan hade nog inte fått upp ögonen för den om inte Annaluna hade sett filmen. Och mentalsjukhus till trost, Kikan kommer nu att ta sig till videobutiken och hyra filmen.

I taket lyser stjärnorna...

Läste ut den här igår, under ett par tårar och många igenkännanden från min egen tonårstid. I taket lyser stjärnorna är Johanna Thydells debutbok som kom ut 2003 - då författaren endast var 23 år. (Blir helt vimmelkantig av att tänka på att hon är född samma år som jag och redan har gett ut flera böcker). Den här boken kom ju även ut som film, vilket resulterade i att boken kom upp på tapeten igen.
.
Boken är en ungdomsroman som handlar om Jenna, tretton bast och med en morsa som har cancer. Hennes granne Ullis är högstadiets populäraste tjej, och hennes morsa är alkis. Dessa två finner varann och hjälper varann bland tonårsproblem, fester och längtan efter kärlek. Jennas högsta önskan är att hennes mamma ska överleva, Ullis att hennes mamma ska dö. Boken är både sorglig, fin, bra och lättläst. Verkligen en ungdomsbok att rekommendera!

Kärlekens historia...

Så var den tredje boken i vår minibokcirkel utläst - Kärlekens Historia av Nicole Krauss. Författarinnan, född 1974 i New York, var typ trettio när hon skrev den här boken och jag läste just på wikipedia att hon är gift med Jonathan Safran Foer och bor granne med Paul Auster! Nu blev jag ännu mer avundsjuk. Snacka om att ha great minds i sin närhet... Safran Foer har ju som bekant skrivit bland annat Allt är upplyst och otroligt högt och extremt nära, och Paul Auster en rad kända verk - Illusionernas bok (älskade den!), New York-trilogin och Att uppfinna ensamheten (som jag recenserade i somras här på bloggen) ...

.

Men okej, över till själva History of Love... Denna roman har två huvudpersoner - åldringen Leo Gursky från krigstiden i Östeuropa som flyttar till New York för kärlekens skull, och tonåringen Alma, som bor i New York och vars pappa dog i cancer när hon var liten. Hennes pappa hade innan det köpt en bok som hette Kärlekens Historia på en liten bokhandel i Sydamerika, och nu börjar Almas jakt på vem den här boken egentligen handlar om. Kärleken i boken har nämligen samma namn som hon - Alma. Huvudpersonerna växlar mellan varann i boken, och allting knyts sedan samman. För att inte avslöja för mycket om storyn går jag nu över på vad vi tyckte om boken.

.

Bra, bra bra! Annaluna, som vanligt generösare med sitt betyg, har den numer som en av sina favoriter. Kikan gav den en fyra. Vi kom båda fram till att den var relativt svårläst på grund av alla olika personer, vändningar och hoppande i storyn, men att den sammantaget var otroligt fin och vacker. Och helt galet sorglig. Genomsorglig, från början till slut. Annaluna insåg ju mer vi chattade om boken hur sorglig den faktiskt är. Annaluna grät till och med på slutet...

.

Kikan tycker även att den påminner om Boktjuven (även fast hon gillar boktjuven lite mer), och det är Annaluna beredd att hålla med om. Roligt är dock att Kikan trodde att det var en man som hade skrivit boken - ända till slutet då hon insåg att författaren hette Nicole och inte Nicolaus... Det kan även tilläggas att namnet Alma måste vara väldigt uttänkt, eftersom det betyder själ på spanska. Alma, både ena huvudpersonen och den som hon söker har samma namn, och den eftersökte är själen i själva boken... Mycket bra. Annaluna fullkomligt älskade den. Och som det står på sidan åttio i boken: "jag vet inte vad jag ska säga om den, mer än att den rörde mig på ett sätt som, var gång man öppnar en bok, hoppas bli berörd". Och det är ju just det vi alla boknördar är ute efter - att bli berörda. Kärlekens Historia berörde oss ända in i själen.

.

Nästa bok att läsa och diskutera är Patient 67 (aka Shutter Island)...

Baby Jane av Sofi Oksanen:

Jag läste ut Sofi Oksanens Baby Jane (2008) häromdagen, och nu ser jag verkligen fram emot att även läsa Stalins Kossor, Oksanens debutroman, som väntar i bokhyllan. Finska (eller rättare sagt halvestniska/halvfinska) Oksanen, född 1977, fick Nordiska Rådets Litteraturpris i år för sin tredje roman (Utrensning), och jag måste ju erkänna att jag är lite avis. Bara tre år äldre än jag, med tre romaner utgivna, och dessutom har hon fått både detta och andra priser för sina verk.
.
Baby Jane är en lesbisk bok om kärleken mellan Piki och flickvännen, och framförallt om panikångesten som alltid finns där. Som tär, som förstör, som förgör. Språket är lättläst och flyter på, fint och enkelt med många fina liknelser och beskrivningar. Den är inte långtråkig en enda sekund och får därför helt klart en fyra i betyg. Fin och läsvärd - och som extra bonus har den ett riktigt snyggt omslag. Baby Jane är en bok att vilja ha kvar i bokhyllan!

To kill a Mockingbird/Dödssynden av Harper Lee:

Gud vad jag hade sett fram emot den här boken! Nästan så att jag inte ville läsa den eftersom jag då inte skulle ha den att se fram emot. Ja, ni fattar.

.

To kill a Mockingbird kom ut 1960 och handlar om rasism under 1930-talet i södra USA. Eller, egentligen handlar den om en åttaårig flicka som heter Scout, hennes storebror Jem och pappa Atticus som är försvarsadvokat. Berättelsen är sedd från Scouts ögon. Atticus får i uppdrag att försvara en svart man som anklagas för våldtäkt på en vit kvinna. Att han är oskyldig är uppenbart, men eftersom han är svart får han inte samma rättvisa rättegång som vita får. Under berättelsens gång visas hur hela samhället tänker om svarta. Trots att de lär sig i skolan att man inte får förfölja en folkgrupp och att alla är lika mycket värda, räknar de inte ens med de svarta. De blir knappt sedda som människor.

.

Bok.nu förutspådde att jag skulle ge boken en femma, men den får faktiskt en fyra. Jag tycker att den bitvis är lite seg och inte behandlar ämnet riktigt så mycket som den kunde ha gjort. Själva rättegången och det främsta om orättvisan beskrivs enligt mig alldeles för kort. Kanske hade jag bara för höga förväntningar på denna klassiker som tilldelades Pulitzerpriset 1961, men jag förstår ändock att boken verkligen skapade rubriker på 60-talet.
.

All in all en klassiker som alla borde läsa, om inte annat för att få insikt i hur det var då. Översättningen är dessutom bra och lättläst och boken tog mig inte mer än några dagar att läsa ut. Läs den.

Paganinikontraktet

Så var Paganinikontraktet utläst och det gick i ett flygande fläng precis som med Hypnotisören som jag också plöjde. Även i bok nummer två lyckas herr och fru Ahndoril (som skriver under pseudonymen Lars Kepler) hålla den nervkittlande spänningen uppe genom hela berättelsen. Likt Hypnotisören förekommer några riktigt otäcka scener och ibland blir det lite väl detaljerat när det gäller hur folk dör...inte mysigt.

I den här boken får vi fortsätta att följa kriminalkommissarie Joona Linna och det kryper även fram mer och mer om saker som har hänt i hans förflutna. Slutet är öppet när de gäller de återkommande karaktärerna och jag längtar redan efter nästa bok. Dessutom gillade jag sista stycket i boken skarpt, det gav i alla fall mig en riktig tankeställare...

Lite coolt tycker jag det är att författarna faktiskt är gifta med varandra. Tänk att skriva en bok tillsammans med sin egen man. De måste verkligen leva i historien dygnet runt för som författare kan jag tänka mig att man verkligen går in i sitt skrivande och blir där tills boken är klar. Och vad händer om man inte är överens..."Nä älskling, så skulle Joona aldrig göra...." Kan tänka mig att deras familjegräl ser något annorlunda ut jämfört med gemene man.

Vill ni se hur författarna ser ut? Klicka här.... lite läskiga ögon faktiskt....

Bok ett i bokcirkeln utläst; Hundraåringen som klev ut...

Ja, gott folk, här ser ni då vår bokcirkel. *Närå*

Den består bara av Kikan och Annaluna, några år yngre än denna glada skara på bilden. Boken, vald av Annaluna, är dock densamma.
.
Boken ja, som ligger på försäljningstopplistan, är nu utläst och diskuterad. Kikan hade läst någonstans att författaren hade gått in i en bokhandel och letat efter sin bok. Han började lite kaxigt med att kolla försäljningstoppen, inte där, sedan letade han vidare men fann den ingenstans. Då frågade han i kassan och fick svaret "Oj, den är slutsåld igen..." Så ja, ni fattar ju. Den är riktigt poppis. Den är dessutom Jonas Jonassons debutbok. Författaren ägde ett företag som han sålde efter att ha gått in i väggen, fick mycket pengar för det, flyttade utomlands, och där sitter han fortfarande på sin kammare och skriver roliga (hoppas vi) böcker.
.
Okej, Allan då, bokens huvudperson, rymmer från ålderdomshemmet på sin 100års-dag och dras in i världens äventyr. Han liksom halkar fram på ett bananskal, precis som han verkar ha gjort hela livet. Detta får vi ta del av genom galna, detaljerade återblickar från hans liv på nästan 400 underhållande sidor, där allting knyts ihop mycket skickligt. En ganska ytlig bok som påminner starkt om Paasilinna, men vi kom fram till att det inte alltid behövs mer djup. Det är en konst att kunna underhålla läsare från första till sista sidan, och dessutom få en att skratta högt, utan att någonsin bli uttråkad.

Tillslut var det svårt att skilja på sanning och verklighet. Einsteins otroligt dumme bror till exempel, som hamnade i arbetsläger tillsammans med Allan, breskrevs så detaljerat (och roligt) att man började undra. Boken är över huvud taget väldigt vågad. Diverse kända personer genom tiderna mer eller mindre dumförklaras hela bunten, men för oss läsare är det ett nöje. Sammantaget en bok vi blev glada av, men vi kan tänka oss att det är en bok man antingen älskar eller hatar. Somliga kanske finner den lite too much?
.
Annaluna gav iallafall boken en hel femma, och Kikan en fyra. Med andra ord: Helt klart läsvärd!

100 sätt att rädda världen

Den här boken bör alla läsa! Själv plöjde jag den på väg till Göteborg i dag och även om jag anser mig vara ganska bra på det där med miljötänk så fick jag mig faktiskt flera tankeställare. Boken ger dig helt enkelt 100 tips på saker som du kan göra för att förbättra vår miljö. Allt ifrån att flyga klokt till att städa som förr. Och inte skall man få panik över att man inte kan göra allt (även om man faktiskt får lust) för det viktiga är ju att alla kan göra något.

För som Johan Tell själv skriver "Att bli mer miljövänlig handlar inte alltid om att tvingas välja bort och försaka. Det kan lika gärna handla om att välja klokt"

Oscar Waos korta förunderliga liv:

Jag kom hem från Spanien imorse klockan 04. Av de tre böcker jag hade med mig hann jag inte läsa ut en enda, men jag läste just ut boken som kan ses på mina ben ovan. Den om Oscar Wao.
.
Annorlunda bok, fast ändå inte. Den är så otroligt typisk karibisk; påminner både om karibiska Marysee Conde som jag har läst två böcker av i år (Färden genom Mangroven och Desirada) och om Zoé Valdés (Jag skänkte dig mitt liv). Karibisk bokstil, med andra ord.
.
Jag fattar dock inte hur man kan läsa denna bok utan att kunna spanska, eftersom det kastas in spanska ord, talesätt, karibisk spanska och svordomar på varje sida. Kan du inte spanska missar du helt enkelt en hel del. En sak som även störde mig var de otroligt långa fotnoterna. Den längsta var på en hel sida (!). Förutom detta, var boken översatt till ett underbart språk, och trots att vissa partier var lite sega älskade jag allt om Oscar Waos korta förunderliga liv. Förutom slutet, som fick mig att vilja gråta.
.
Sammantaget tycker jag att Junot Diaz bok om den fete och märklige dominikanen Oscar Wao och hans släkthistoria är helt klart läsvärd. Den har dessutom vunnit pulitzerpriset, så det är väl fler än jag som gillade den.

Hypnotisören

Jag fick faktiskt rådet att inte läsa Hypnotisören. Detta trots att denna bok av Lars Kepler (vilket är en pseudonym bakom vilken Alexander och Alexandra Coelho Ahndoril döljer sig) är oerhört populär och har blivit en riktig bästsäljare. Motiveringen jag fick var att den var äcklig, vidrig och hemsk. Jag hade dock redan boken hemma i hyllan och trots avrådan var jag ju lite nyfiken....

Nu är den utläst och jag kan hålla med om att den är grymt obehaglig och bitvis riktigt vidrig. Men…jag kunde inte sluta läsa. Spänningen som byggs upp i boken är olidlig och man vill inte lägga den ifrån sig. Jag läste ut den på rekordtid och måste säga att jag tycker att den var väldigt nervpirrande. Dock blev jag faktiskt lite mörkrädd i början när jag läste, och det brukar jag väldigt sällan bli när jag befinner mig i en lägenhet i stan. Jag kollade till och med att dörren var låst någon extra gång …

Semesterns sista bok...för den här gången!

Tre veckor är nu förbi, och jag hann läsa 11 böcker. Galet många för att vara jag, som annars ligger på en, max två i veckan. Den elfte lästes ut igår på balkongen i solen (innan molnen tog över igen), och lämnade ett sting av melankoli i mitt hjärta. Jag älskade Mig Äger Ingen, och Skynda Att Älska är ju en bok i samma tema. Denna Pappa-Son bok av Alex Schulman hade jag egentligen inga förväntningar på, men jag gillade den. Mycket. Den var lättläst och fin i sin enkelhet, tog bara ett dygn att läsa ut. Egentligen finns det inte så mycket mer att säga om den mer än att den var just fin och handlade om far och son. Och om döden ständigt runt hörnet. Jag grät till och med en skvätt på slutet. Absolut ingen bortkastad tid. Jag tycker att han har gjort bra ifrån sig i den här boken, den där Schulman. Även fast jag egentligen inte gillar honom så mycket.

SÅLD -En sann historia

Såld är den sanna berättelsen av Natasja T. och Vera Efron om en ung rysk flicka som faller offer för vår tids slaveri, det vill säga trafficking. Som sjuttonåring erbjuds Natasja ett jobb som barnflicka i Sverige. Erbjudandet visar sig dock bara vara en lögn och snart befinner hon sig i helvetet på jorden. Hon våldtas, säljs och tas ifrån rätten att vara en fri människa. Men Natasja ger inte upp, hon gör allt för att fly från de män som håller henne fången.

När jag läste boken mådde jag rent ut sagt illa. Flera gånger frågade jag mig själv varför jag fortsatte att läsa. Det var helt enkelt för vidrigt, för sjukt och för hemskt. Samtidigt ville jag ta mig till slutet för att på något sätt se om det kunde finnas en utväg för Natasja.

Så varför bör man läsa SÅLD? Boken kommer att ge dig olustkänslor, frambringa illamående och göra dig arg. Och det är just därför du skall läsa den. För den lämnar dig inte oberörd, den får dig att inse att det idag, just i detta ögonblock begås fruktansvärda brott mot unga kvinnor. Inte bara i andra länder utan även hos oss här i trygga Sverige. Kanske till och med i din direkta närhet, i din egen stad, på just din gata. Som medmänniskor är det viktigt att vi känner till detta och inte blundar för fakta. Slaveriet finns även på 2000-talet och är minst lika grymt idag. Vi måste lära oss att se tecknen, att inte titta bort när vi ser något misstänkt.

Den lägenhet i Stockholm där Natasja hölls fången och varje dag tvingades sälja sin kropp till okända män, gång på gång på gång, låg i ett större hyreshus. Ett hyreshus med ett flertal lyhörda lägenheter. Någon borde ha hört något, någon borde ha förstått.

Redan på sin resa till Sverige, på färjan, blev Natasja såld. Detta skedde öppet, i färjans bar. Någon borde ha sett detta, någon borde ha förstått.

I dag bedrivs mycket arbete med att få myndighetspersoner så som poliser och tulltjänstemän att lära sig att se tecknen på människosmuggling. Men även vi vanliga medborgare bör lära oss att se dessa tecken. För om vi lär oss att förstå tecknen vi ser kanske fler instängda flickor kan befrias. Läs boken om Natasja så förstår ni vad jag menar!

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva:

Den här boken läste jag ut på ett dygn. Ett dygn! Och då har jag ändå varit på middag hos min mamma, övningskört två gånger och gjort lite annat. Ett dygn, det är snabbt. Och trots att boken bara består av drygt 200 sidor lyckas jag bara med en sådan sak om boken är extremt lättläst och gripande. Och ja, den här boken är precis det; lättläst med språk som både flyter och griper. Jag riktigt kände författarens ångest sippra ut genom sidorna och placera sig i min mage. För det mesta iallafall - ibland är den så enormt obegriplig. Hur kan hon må så?

Boken är skriven av Ann Heberlein (2008), doktor i teologi och forskare i etik, en kvinna som utåt har allt, men inåt inte har någonting. Det som fattas, är jag. Hon lider av bipolär typ 2 (tidigare manodepressiv sjukdom) och låter läsarna följa hennes känslor och tankar från sida ett till slut. För mig som jobbar på ett läkemedelsföretag känns det extra bra att läsa denna bok, men alla borde läsa den oavsett- vissa för att de kanske känner igen sig, andra för att kanske få mer förståelse. Samtidigt ger boken inga svar, lämnar inget hopp, den bara finns där.

Jag säger bara en sak: Läs den!

Bokleverans på väg!

När jag såg svenska hollywoodfruar och Maria Montazamis känslor för läppstift förstod jag henne precis. Fast gällande böcker, såklart Jag kan inte åka någonstans utan minst en bok i väskan. Har jag kommit mer än halvvägs i boken, måste jag ha med mig två. Utan dessa böcker känner jag mig helt naken och rädd, exposed. Så ja, jag förstår henne precis.

Det finns heller inget roligare än att shoppa böcker. Jag köper mina för det mesta på Lycknis bokshop, eftersom den sidan är den överlägset billigaste i Sverige. Just nu väntar jag på leverans av följande böcker:

• Ängelns Lek
• Skumtimmen
• Skynda att älska
• Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva
• Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann
• Oscar Waos korta förunderliga liv

Boktipset och bok.nu har båda estimerat att jag kommer ge samtliga mellan 4-5 i betyg, så det ska bli otroligt spännande att se om de är så bra som det sägs.

I bokhyllan har jag cirka 70 olästa böcker, och det känns ganska tryggt att alltid ha såpass många att välja mellan. Summan minskar liksom aldrig. Att välja ut en ny bok efter att ha avslutat en är den bästa känslan - vilken blir det nu?

Just nu läser jag Dublinbor av James Joyce mest effektivt (förutom körkortsteori), en upplaga som min mormor fick på sin födelsedag 1966 och av någon märklig anledning har hanmat i min bokhylla.