Jag kommer aldrig att glömma...

Ibland händer det konstiga saker....som en sådan sak att jag i flera dagar nu har gått och funderat på att skriva ett inlägg om en författare som jag läste nästan allt av när jag var yngre. Författaren är Maria Gripe och mina absoluta favoriter av henne är Tordyveln flyger i skymningen, Agnes Cecilia - en sällsam historia och samtliga böcker i Skuggserien. Vad är det som är för konstigt med det då, undrar ni kanske nu. Men vänta bara...

Den sistnämnda skuggserien (Skuggan över stenbänken, ....och de vita skuggorna i skogen, Skuggornas barn och Skugg-gömman) filmatiserades och jag älskade den serien nästan lika mycket som böckerna. Som liten brukade jag skriva ner saker som gjorde extra starkt intryck på mig och jag inledde då alltid med Jag kommer aldrig att glömma.... Härom dagen kom jag på att jag någon stans skrev Jag kommer aldrig att glömma TV-serien Flickan vid stenbänken. Så när jag gick och klurade på ett inlägg om dessa böcker mindes jag även serien som hade gått på TV.

Så när jag i dag går in på ICA för att handla fastnar jag vid ett ställ med DVD-filmer. Jag bläddrar lite förstrött bland en salig blandning av allt från tecknat till action. Hittar den första Sex & the city filmen och bläddrar vidare. Och DÄR, där mitt framför ögonen på mig ser jag plötsligt Flickan vid stenbänken. Men hallå! Vad är oddsen för det? Jag har aldrig någonsin tidigare sett den som DVD, knappt tänkt på den genom alla år (den kom ut 1989 läser jag nu på baksidan) och när jag väl kommer att tänka på den så dyker den upp...

Jag var ju så klart tvungen att köpa den. Skall kika på den inom kort och se om den fortfarande är lika bra. Och jag får ju även chansen att leva upp till mitt löfte Jag kommer aldrig att glömma TV-serien Flickan vid stenbänken.

Hon går genom tavlan, ut ur bilden...

Ungdomsromanen Hon går genom tavlan, ut ur bilden som lästes ut idag fick jag faktiskt tag i på Stadsmissionen för en tjuga. Jag hade hört mycket bra om den, trots att bok.nu förutspådde att jag bara skulle ge den en tvåa. Jag var således mycket angelägen om att läsa den, och läste den till 99% i gående postition till och från jobbet (jag går 70 minuter per dag, alltid med nosen ner i boken - förutom där jag korsar vägar förståss, vilket naturligtvis ändå påverkar intrycket av läsandet).

Johanna Nilssons debutroman från nittiotalet (ytterligare en ungdomsdebutroman av en tjugotreåring!) behandlar mobbing och hur jävliga nästantonåringar kan vara. Huvudperson är Hanna som har sin bästis Karin. Plötsligt är Hanna inte någon alls längre då Karin blir kompis med de coola i klassen. Hon blir kallad mensäckel, plugghäst och planka, blir ignorerad ibland, slagen både verbalt och psykologiskt andra dagar. Hemma håller hon minen och låtsas ha kompisar. Hennes farfar dör och hon saknar honom hela tiden. Hon håller hårt i tröstestenen och börjar träna pingis för att slå av sig all frustration.

De första kanske 100 sidorna tyckte jag att boken var ganska torr och förmedlade mig ingen känsla, men sedan blev den starkare och starkare. Mobbing är så otroligt hemskt. Jag började tänka på min egen tid, hur jag aldrig var populär hos killarna, tills en dag i femman då den snyggaste killen blev kär i mig - och plötsligt stod jag överst på killarnas snygglistor. Jag tyckte redan då att det var helt sjukt, att bara för att han gillade mig så gjorde de andra plötsligt det också, de som aldrig tidigare ens hade tittat åt krulltotten Anna.
.
Jag älskade därför högstadiet som följde. Älskade, älskade. Jag hade massor med kompisar, fick killen i parallellklassen som jag spanat in sedan jag var tretton, livet lekte. Jag minns dock en eller två som antagligen inte kände att livet lekte. När vi hade återträff i somras svarade den ena tjejen inte ens på inbjudan fast jag vet att hon fick den. Om jag hade kunnat vrida tillbaka tiden...

Men - åter till boken; är den värd att läsa? Absolut. Den är lättläst, stark, hemsk, gripande. Eftersom den började så segt (och fakiskt inte hade något speciellt slut) får den dock bara en trea. All in all gillade jag De i utkanten älskande av samma författare som jag läste förra året lite bättre.

Veckans tips från Favoriterna:

Visst minns ni Peter Pohl's Jag saknar dig, jag saknar dig? Ungdomsromanen om två tvillingsystrar varav den ena dör i en olycka och hur den överlevande kämpar sig igenom sorgen.

Boken kom ut 1992 och jag läste den väl året efter, då jag precis hade börjat högstadiet. Jag minns hur berörd jag blev, hur sorglig och fin den var, hur jag levde mig in i den hjärtskärande verklighetsbaserade berättelsen. Peter Pohl blev snabbt min favorit och en klasskompis och jag skrev brev till honom. Klasskompisen fick ett personligt svar, jag fick ett standardiserat eftersom han hade blivit överöst med post och inte hann svara. Besvikelsen låg tung som en sten i bröstet.

Lite senare kom han på besök i vår klass, på en svenskalektion, och det kändes lite som att få besök av en superkändis. Jag satt som förstummad. Peter Pohl, hos oss! Vilken grej!

Något år senare läste jag Janne min Vän, Peter Pohls debutbok - även den bra, men den berörde mig inte lika mycket som Jag saknar dig, jag saknar dig.

Jag satt just och funderade på vad som hände med Peter Pohl? Det har varit tyst så länge. Jag läser mig dock till att han är lektor på KTH och har gett ut mängder med böcker, senast 2008. Märkligt att jag har missat detta.

För er som inte har läst Peter Pohl rekommenderar jag varmt hans Jag saknar dig, jag saknar dig. Läs, läs, läs!

I taket lyser stjärnorna...

Läste ut den här igår, under ett par tårar och många igenkännanden från min egen tonårstid. I taket lyser stjärnorna är Johanna Thydells debutbok som kom ut 2003 - då författaren endast var 23 år. (Blir helt vimmelkantig av att tänka på att hon är född samma år som jag och redan har gett ut flera böcker). Den här boken kom ju även ut som film, vilket resulterade i att boken kom upp på tapeten igen.
.
Boken är en ungdomsroman som handlar om Jenna, tretton bast och med en morsa som har cancer. Hennes granne Ullis är högstadiets populäraste tjej, och hennes morsa är alkis. Dessa två finner varann och hjälper varann bland tonårsproblem, fester och längtan efter kärlek. Jennas högsta önskan är att hennes mamma ska överleva, Ullis att hennes mamma ska dö. Boken är både sorglig, fin, bra och lättläst. Verkligen en ungdomsbok att rekommendera!