Hon går genom tavlan, ut ur bilden...

Ungdomsromanen Hon går genom tavlan, ut ur bilden som lästes ut idag fick jag faktiskt tag i på Stadsmissionen för en tjuga. Jag hade hört mycket bra om den, trots att bok.nu förutspådde att jag bara skulle ge den en tvåa. Jag var således mycket angelägen om att läsa den, och läste den till 99% i gående postition till och från jobbet (jag går 70 minuter per dag, alltid med nosen ner i boken - förutom där jag korsar vägar förståss, vilket naturligtvis ändå påverkar intrycket av läsandet).

Johanna Nilssons debutroman från nittiotalet (ytterligare en ungdomsdebutroman av en tjugotreåring!) behandlar mobbing och hur jävliga nästantonåringar kan vara. Huvudperson är Hanna som har sin bästis Karin. Plötsligt är Hanna inte någon alls längre då Karin blir kompis med de coola i klassen. Hon blir kallad mensäckel, plugghäst och planka, blir ignorerad ibland, slagen både verbalt och psykologiskt andra dagar. Hemma håller hon minen och låtsas ha kompisar. Hennes farfar dör och hon saknar honom hela tiden. Hon håller hårt i tröstestenen och börjar träna pingis för att slå av sig all frustration.

De första kanske 100 sidorna tyckte jag att boken var ganska torr och förmedlade mig ingen känsla, men sedan blev den starkare och starkare. Mobbing är så otroligt hemskt. Jag började tänka på min egen tid, hur jag aldrig var populär hos killarna, tills en dag i femman då den snyggaste killen blev kär i mig - och plötsligt stod jag överst på killarnas snygglistor. Jag tyckte redan då att det var helt sjukt, att bara för att han gillade mig så gjorde de andra plötsligt det också, de som aldrig tidigare ens hade tittat åt krulltotten Anna.
.
Jag älskade därför högstadiet som följde. Älskade, älskade. Jag hade massor med kompisar, fick killen i parallellklassen som jag spanat in sedan jag var tretton, livet lekte. Jag minns dock en eller två som antagligen inte kände att livet lekte. När vi hade återträff i somras svarade den ena tjejen inte ens på inbjudan fast jag vet att hon fick den. Om jag hade kunnat vrida tillbaka tiden...

Men - åter till boken; är den värd att läsa? Absolut. Den är lättläst, stark, hemsk, gripande. Eftersom den började så segt (och fakiskt inte hade något speciellt slut) får den dock bara en trea. All in all gillade jag De i utkanten älskande av samma författare som jag läste förra året lite bättre.