När jag fyller 30 ska jag vara smal...

Igår fick jag boken När jag fyller 30 ska jag vara smal av min killes mamma. Väldigt passande, eftersom jag fyller 30 i december... Fast tack och lov var det så att det var ett gratisex, och hon påpekade även att jag inte är tjock. Hm...

I vilket fall så läste jag just ut boken med regnet smattrande utanför, vilket inte tog mycket ansträngning i anspråk. Jenny Dahlberg kom för några år sedan ut med boken Tjock! (vilket jag faktiskt minns) som fick ganska mycket uppmärksamhet i media. Hon ville få fram de tjockas vardag och att de är vanliga människor. Hon kände sig vacker och stolt.

I den här boken som kom ut några år senare, har författarinnan insett att det inte alls är särskilt bra att vara tjock (hon väger 133kg) och bestämmer sig för att bli smal tills hon fyller 30. Vi får följa hennes (enligt henne själv) maniska träning (som för mig inte låter manisk), tankar, längtan efter fina kläder ochsåvidare. Boken är som en dagbok utformad i romanstil.
.
Ingen hit, faktiskt. Till en början tyckte jag att den var ganska bra, men sedan gick det utför. Dessutom känns det rätt billigt att först komma ut med en i vårt samhälle kontroversiell bok om att vara tjock och stolt, för att sedan krossa hela tjockisdrömmen några år senare med att hon faktiskt inte alls är stolt. Det känns inte heller som att hon har någon koll på hur man egentligen går ned i vikt eller vad som är sunt, inte heller vad som är måttligt eller bra. Om slutklämmen hade varit att hon till exempel inte alls blev lyckligare av att gå ned 60 kilo eller att hon hade lärt sig sunda metoder, hade hon kanske kunnat återkoppla till Tjock!, men istället slutar det med att hon mår mycket bättre - trots förlorad vårdnad om barnet, osund viktnedgång, piller och alkohol. Den förmedlar liksom inget budskap överhuvudtaget. Trots det får den en tvåa, eftersom den var lättläst, svår att lägga ifrån sig (man ville ju veta om hon lyckades nå sitt mål!) och öppen. Helt okej att läsa när den ändå var gratis, men den stannar inte i bokhyllan och är ingen bok jag ens skulle betala en tia för.

Bok nummer fem för It's all about Books:

...Och det var Igelkottens Elegans av Muriel Barbery, utgiven 2006 och utkommen på svenska 2009. Annaluna fastnade för boken då bok.nu förutspådde att hon skulle ge den en femma -desperately seeking perfect books, som alltid. Kikans mamma hade även läst boken och älskade den. Så ja, vi läste den, och vi älskade den. Båda två. Äntligen en bok vi båda gav varsin femma (och Kikan är ju som bekant väldigt sparsam med sina femmor)!

Muriel Barbery är fransyska född i Marocko men bosatt i Japan, filosofilärare och författare. Att hon är filosof märktes i allra högsta grad i boken. Även att hon är insatt och högst kunnig både i fransk och japansk kultur; boken börjar (nästan) med en haiku av japanske Basho - vilket redan där imponerade på Annaluna, men utspelar sig i Frankrike där japansk och fransk kultur blandas.

Boken har två huvudpersoner; portvakten Reneé, en knubbig medelålders änka som inte alls är en typisk portvakt. Hon är högst intellektuell men har på ytan skaffat sig en klassisk portvakts föklädnad genom att vara vresig, ha på TV:n fast hon egentligen läser, en katt som springer runt, tråkiga kläder. Den andra huvudpersonen är tolvåriga Paloma som är för intelligent för sitt eget bästa. Boken börjar sålunda med Palomas funderingar och rationella tänkande kring varför det är lika bra att hon tar livet av sig. Hon sätter ett datum och har argument för det. I och med denna starka start på boken är den från första början omöjlig att lägga ifrån sig.

Ja, som ni förstår korsas ju Renée och Palomas vägar, och detta då den japanske Kakuro flyttar in i byggnaden och ser Renée för den hon verkligen är. Renée blommar upp och Paloma finner två vänner.



Boken börjar alltså otroligt starkt (men avslutas faktiskt även lika starkt). Den innehåller mängder med vackra meningar och tankar (antar att översättarna Marianne Öjerskog & Helén Enqvist även borde få cred!) och fick Kikan att gråta floder. Den var en fröjd att läsa från början till slut både för handlingens skull, språkets skull, de trovärdiga personligheterna och för de filosofiska funderingarna. Annaluna kände att den påminde en del om den melankoliska Tillsammans är man mindre ensam, som hon gillade mycket.

Den sista meningen i boken, Ty för er skull tänker jag hädanefter söka alla ögonblick av alltid i aldrig. Skönheten i världen, fick oss båda att älska boken ännu mer. Det är så få böcker som avslutas perfekt, men det här är en av dem, trots tårarna som var oundvikliga.

Om ni inte läser den här boken går ni sanna mina dar verkligen miste om något!

Med Igelkottens Elegans kvar i våra hjärtan (eftersom det är en bok som stannar kvar) ägnar vi oss nu åt De fattiga i Lodz, en tegelsten som fick augustpriset 2009.

Hon går genom tavlan, ut ur bilden...

Ungdomsromanen Hon går genom tavlan, ut ur bilden som lästes ut idag fick jag faktiskt tag i på Stadsmissionen för en tjuga. Jag hade hört mycket bra om den, trots att bok.nu förutspådde att jag bara skulle ge den en tvåa. Jag var således mycket angelägen om att läsa den, och läste den till 99% i gående postition till och från jobbet (jag går 70 minuter per dag, alltid med nosen ner i boken - förutom där jag korsar vägar förståss, vilket naturligtvis ändå påverkar intrycket av läsandet).

Johanna Nilssons debutroman från nittiotalet (ytterligare en ungdomsdebutroman av en tjugotreåring!) behandlar mobbing och hur jävliga nästantonåringar kan vara. Huvudperson är Hanna som har sin bästis Karin. Plötsligt är Hanna inte någon alls längre då Karin blir kompis med de coola i klassen. Hon blir kallad mensäckel, plugghäst och planka, blir ignorerad ibland, slagen både verbalt och psykologiskt andra dagar. Hemma håller hon minen och låtsas ha kompisar. Hennes farfar dör och hon saknar honom hela tiden. Hon håller hårt i tröstestenen och börjar träna pingis för att slå av sig all frustration.

De första kanske 100 sidorna tyckte jag att boken var ganska torr och förmedlade mig ingen känsla, men sedan blev den starkare och starkare. Mobbing är så otroligt hemskt. Jag började tänka på min egen tid, hur jag aldrig var populär hos killarna, tills en dag i femman då den snyggaste killen blev kär i mig - och plötsligt stod jag överst på killarnas snygglistor. Jag tyckte redan då att det var helt sjukt, att bara för att han gillade mig så gjorde de andra plötsligt det också, de som aldrig tidigare ens hade tittat åt krulltotten Anna.
.
Jag älskade därför högstadiet som följde. Älskade, älskade. Jag hade massor med kompisar, fick killen i parallellklassen som jag spanat in sedan jag var tretton, livet lekte. Jag minns dock en eller två som antagligen inte kände att livet lekte. När vi hade återträff i somras svarade den ena tjejen inte ens på inbjudan fast jag vet att hon fick den. Om jag hade kunnat vrida tillbaka tiden...

Men - åter till boken; är den värd att läsa? Absolut. Den är lättläst, stark, hemsk, gripande. Eftersom den började så segt (och fakiskt inte hade något speciellt slut) får den dock bara en trea. All in all gillade jag De i utkanten älskande av samma författare som jag läste förra året lite bättre.

Orkidétjuven - Susan Orlean:

Så var Orkidétjuven av Susan Orlean äntligen utläst, efter åratals väntan. Min pappa har den nämligen som favorit, dels eftersom han själv älskar orkidéer, dels eftersom han älskar Florida. Jag, som många andra, har även sett filmen Adaptation (2002) med Nicholas Cage i huvudrollen, där den här boken ligger som fristående grund.

l
Huvudperson i den sanna historien är John Laroche, orkidétjuv och fanatiker, men egentligen behandlar boken mest den enorma fascination och besatthet som finns för just orkidéer. Folk är bokstavligen beredda att offra sina liv i jakten på den perfekta orkidén. I fokus står spökorkidén (se bilden ovan) som både är enormt sällsynt och fridlyst. Det verkar vara alla orkidénördars stora dröm att hitta den här i blom, och de reser genom land och rike, vadar genom träsk och slukhål genom Fakahatchee för att hitta denna sällsynta skönhet - vilket de sällan gör.

För mig kändes boken otroligt lång, men samtidigt lärorik. Jag hade ingen aning om att det fanns så många lagar kring orkidéer, så många lukter, rättegångar, stölder, jakter, plantskolor, tävlingar, kongresser, besatthet, pengar... En bok som hör till genren reportage men mer liknar en roman. Läsvärd? Absolut. Det är alltid lika intressant att få större inblick i nischar. Dessutom gjorde den mig mer intresserad av just orkidéer, eftersom de är så otroligt häftiga och vackra.Filmen var såvitt jag minns sevärd, men den påminner inte särskilt mycket om boken. Egentligen hade jag förväntat mig mer story av boken, mer fokus kring själva orkidétjuven Laroche... Vill man ha den storyn är det sålunda filmen och inte boken som rekommenderas. Jag tror dock att det är dax att se om den. Nicholas Cage och Meryl STrepp - som också är med i filmen - är ju onekligen storskådisar.

Att bocka av Nobelpristagare:

Den här kastar dåligtsamvetesblickar från mig i bokhyllan. Och har gjort i flera år nu. Helt ärligt känner jag nog att den kommer fortsätta så eftersom 560, stora sidor på spanska känns som ett evighetsprojekt, och jag vill kunna läsa 1-2 böcker i veckan.

Älskar att välja ut nästa bok, älskar att läsa den, avsluta den, och längta till nästa. Däremot kommer jag garanterat att läsa ut en annan bok av honom i år. Och så har jag ju även läst två till nobelpristagare 2010 : Herta Muller (Hjärtdjur - gillade inte) och Isaac Bashevis Singer (Trollkarlen från Lublin - gillade). Har läst 19 nobelpristagare hittills i livet och more to come. Min mormor inspirerade mig för några år sedan att bocka av litteraturnobelpristagare eftersom hon själv gör det.

Feministen George Sand (1804 - 1876):

Den här boken lånade jag av mormor för en sisådär tio år sen. Den har med andra ord hängt med genom ett gäng flyttar och ständigt stått där i morfars bokhylla och gett mig dåligtsamvetesblickar. Men nu, nu är den äntligen utläst!

Titeln på en bok ska ju på ett eller annat sätt spegla innehållet (såklart), och i och med det hade jag fått känslan av att den här handlade om någon slags sliskig vinterromans på Mallorca i stil med tantsnusk. Inte för att mormor är sån, hon är sån som samlar på nobelpristagare, men ändå. Jag bemödade mig faktiskt inte ens med att läsa bokens baksida.

Så, när jag nu tog tag i saken var det ju något helt annat. För det första är det halvsmöriga namnet George Sand bara en pseudonym för Aurore Dudevant, född år 1804, feminist och tydligen en av Frankrikes mest lästa författare. För det andra var Aurore älskarinna till den polske kompositören Frédéric Chopin, och han var även med den här vintern på Mallorca. Sålunda en kvinnlig, feministisk författare från 1800-talet som bar manskläder och hade en känd älskare..!



Boken i sin tur, en relativt tunn men småjobbig sak, är tryckt på svenska 1976 i Uddevalla, så språket är ändå korrigerat och anpassat efter moderna tider (att översätta artonhundratalsfranska är ju världens bedrift - cred till översättaren Kitty Knös!). Den beskriver i vart fall relativt sakligt och självbiografiskt ett halvår på Mallorca, som då var en isolerad och oupptäckt ö med 160.000 mallorkiner. (Själv har jag varit två gånger på Mallorca och har naturligtvis en helt annan bild av ön, så att läsa om hur Palmas gator var alldeles tysta kvällstid känns otroligt häftigt). George Sand beskriver klimatet, människorna - både till kropp poch själ, bostäderna, språket, maten, kläderna, religionen. Det är en gammal reseskildring på ett totalt oetiskt beskrivet sätt som antagligen aldrig skulle få publiceras idag.

Författarinnan beskriver nämligen mallorkinerna som apor. Det är enligt henne i princip faktum att mallorkiner är snåla, lömska, tjuvaktiga men oförargliga, som inte tar hand om sin ö och särbehandlar utlänningar. Intressant att nämna är kanske även att det värsta man kunde vara enligt mallorkinerna, var jude eller muslim. Känns detta igen från lite modernare tider..? När hon träffar en enda snäll mallorkinska säger hon till sig själv Kära Perica, du visste inte och får aldrig veta hur mycket gott du gjorde mig när du visade att det fanns en osjälvisk och god mänsklig varelse bland aporna.

Chopins namn nämns aldrig i boken, utan han beskrivs som deras sjukling (han dog även i verkliga livet i tuberkulos 1849), och läkarna ställde både fel diagnos och fel medicinering under deras tid på Mallorca. De föreslog åderlåtning, mjölkdiet (vilket resulterade i att Aurore köpte en get) och svältkur. I dagens läge tror jag inte att många läkare skulle föreslå dessa metoder mot tuberkulos, men man vet ju aldrig.
.



När de lämnar Mallorca efter ett halvår, är de så lyckliga över att behöva slippa "Apön", som de internt kallar Mallorca, att slippa de ohyfsade människorna, lopporna på maten och de tomma, ensamma omgivningarna för civilisationen, att Aurore känner att hon nu har testat drömmen om att leva i avskildhet och bara höra fåglarnas sång. Så vad säger ni, ska vi flytta till Mallorca för att fly civilisationerna, gå på tysta, tomma Palmagator och bara höra fågelkvitter på dagarna och total tystnad på nätterna...?

En mycket intressant bok att läsa och jag skulle vilja påstå att George Sand är ett måste för alla boknördar; en riktig klassiker!

Bokhysteri:

I somras gjorde jag en omröstning på Boktipset.se om hur mycket boknördar* läser egentligen.

Av 53 svar läser 39% cirka en i veckan.

Sen är det ganska jämnt fördelat mellan 1-2 i veckan eller 5-7 i månaden (20 % resp. 18%).

Jag hör till den där procenten som det här året läser lite mer än en i veckan, men på sistone har jag nästan fått kramp i ögonen av allt läsande. Jag är som besatt. Visst har jag alltid älskat att läsa och läst mycket, men det här året kommer onekligen att bli mitt rekordår någonsin. Inte för att det är någon tävling, utan för att det helt enkelt finns så sjukt mycket böcker jag vill läsa - listan över vill läsa blir aldrig mindre, den bara ökar och ökar i takt med alla nya bokreleaser och underbara tips på olika boksit:er.

Är det bara jag, eller är inte 2010 ett helt grymt bra läsår?

* Medlemmar på Boktipset.se

Patient 67...

Så var ytterligare en bok är utläst i vår bokcirkel. Den här gången tog vi avstamp i filmens värld då vi fick upp ögonen för boken Patient 67 av Dennis Lehane (2003). Fler kanske känner igen titeln om vi säger Shutter Island som är en ganska ny film med Leonardo di Caprio i huvudrollen. Annaluna såg filmen för ett tag sedan och Kikan stod faktiskt med filmen i handen men ställde tillbaka den efter att ha sett att det handlade om ett mentalsjukhus. Sådant faller nämligen inte Kikan på läppen. Dock väcktes ett intresse från båda håll för att faktiskt läsa boken. Och så blev det.

Patient 67 utspelar sig på en ö, Shutter Island, där ett sjukhus för mentalsjuka brottslingar är beläget. Då en av patienterna lyckas fly anländer kriminalaren Teddy Daniels till ön för att ta sig an fallet. Ganska snart börjar han inse att allt inte är som det skall på ön. Och inget är egentligen som det ser ut; något som man blir varse ju längre man läser.

Kikan, som alltså inte hade sett filmen gav boken en fyra. Detta på grund av att den är lättläst, spännande och har ett oväntat slut med en ordentlig tvist. Utan att säga för mycket kan man ändå avslöja att slutet är öppet för tolkningar. Det gör att man inte lämnas oberörd och att handlingen håller sig kvar. Själva vändningen påminner lite om vändpunkten i filmen 6:e sinnet och man hoppar till och tänker ”Men vad sjutton hände nu?”.

Annaluna gav dock boken tre och en halv, möjligtvis en trea i handling och en femma på slutet. Detta på grund av att handlingen trots allt var lite ”vanlig” på sin väg mot upplösningen. Sedan spelar det ju in om man har sett filmen före man läser boken, då blir man inte riktigt lika tagen av slutet. Dock passade boken ypperligt som film och vi var överens om att detta är en bok som man verkligen kan tänka sig som just filmatiserad. Annaluna menar dock, att detta är en av de få böcker som faktiskt är bättre just som film än bok. Kanske för att hon tidigare last En drink före kriget av Lehane, och inte gillade den alls. Hon anser att språket är ganska torrt och oestetiskt, ett typiskt deckarspråk. Annaluna gillar inte alls deckare, men anser att det här är en bok för även ickedeckarfolk. En bok för alla, perfekt bladvändare för semesterstunder eller i sängen.

Ett spännande faktum är att boken faktiskt blivit poppis just för att den nyligen blivit film. Kikan hade nog inte fått upp ögonen för den om inte Annaluna hade sett filmen. Och mentalsjukhus till trost, Kikan kommer nu att ta sig till videobutiken och hyra filmen.

I taket lyser stjärnorna...

Läste ut den här igår, under ett par tårar och många igenkännanden från min egen tonårstid. I taket lyser stjärnorna är Johanna Thydells debutbok som kom ut 2003 - då författaren endast var 23 år. (Blir helt vimmelkantig av att tänka på att hon är född samma år som jag och redan har gett ut flera böcker). Den här boken kom ju även ut som film, vilket resulterade i att boken kom upp på tapeten igen.
.
Boken är en ungdomsroman som handlar om Jenna, tretton bast och med en morsa som har cancer. Hennes granne Ullis är högstadiets populäraste tjej, och hennes morsa är alkis. Dessa två finner varann och hjälper varann bland tonårsproblem, fester och längtan efter kärlek. Jennas högsta önskan är att hennes mamma ska överleva, Ullis att hennes mamma ska dö. Boken är både sorglig, fin, bra och lättläst. Verkligen en ungdomsbok att rekommendera!

Om bipolär typ 1...

Den dagen min dotter blev galen är en själutlämnande bok om journalisten Michael Greenbergs dotter som får diagnosen Bipolär 1 när hon är 15 år. Boken beskriver sjukdomen som den är, utan förskönade bilder eller överdrivna utspel. Den beskriver också hur omgivningen reagerar och de tankar som uppkommer kring varför det här händer, hur sjukvården behandlar patienter, medicineringens biverkningar, vad som händer utan medicin, hur terapi hjälper eller inte...
.
All in all en väldigt intressant bok, som lästes ut nu i veckan. Anledningen till att jag köpte och läste den är för att dottern bland annat äter en medicin som mitt företag tillverkar, men boken är naturligtvis nyttig för alla att läsa. Så - läs den!

Den japanska hemligheten...

Boken av Kaj Falkman, signerad och fin, är nu utläst sen någon vecka tillbaka. Den består av 53 relativt korta kapitel som alla bär vackra titlar i stil med spegelbilder, skuggan i stenen, nymåne och vita handskar, regn och tre fåglar... med andra ord kapitel som känns som små dikter i sig.
.
Romanen, som handlar om diplomaten Eriks första utlandspost i Tokyo, är en väldigt mild och fin berättelse. Det märks att författaren är poet. Varje kort kapitel innehåller poetiska tankar och beskrivningar samtidigt som läsaren får lära sig en hel del om Japan. Ibland kan jag dock känna att boken skulle passa bättre som just renodlad poesi, men det är samtidigt fint att dikterna breder ut sig i romantext.
.
Jag har genom poetiska beskrivningar lärt mig om tecknet läsa (yomu). Det är sammansatt av fjorton penseldrag och betyder mun som spetsar ord som nålstick och ropar ut dem. Detta är så otroligt vacker och fint, och det visar verkligen hur komplext och värdefullt det är att läsa. Jag har lärt mig att missförstånd är grunden för alla mänskliga relationer, enligt japaner. Därför innehåller japanska filmer helst inte intriger, utan just missförstånd.
.
Och så några citat jag gillar lite extra...
-Ni i väst breder ut er, för ni har obegränsat utrymme. Vi i Japan viker oss inåt, för vi har begränsade utrymmen. Därför tycker vi om att förminska naturen och tingen omkring oss, så att de får plats bredvid oss.
.
Varför är kärleken den högsta glädjeupplevelsen? Han visste svaret: Därför att kärleken är den minsta jagupplevelsen.
.
-Du är en riktig japan, alltid exakt i tid.
-Nej, svensk. Japaner kommer alltid några minuter för tidigt.
,
Åh, min pappa åker till Japan med författaren till den här boken den 7 oktober. Jag är avundsjuk!

Kärlekens historia...

Så var den tredje boken i vår minibokcirkel utläst - Kärlekens Historia av Nicole Krauss. Författarinnan, född 1974 i New York, var typ trettio när hon skrev den här boken och jag läste just på wikipedia att hon är gift med Jonathan Safran Foer och bor granne med Paul Auster! Nu blev jag ännu mer avundsjuk. Snacka om att ha great minds i sin närhet... Safran Foer har ju som bekant skrivit bland annat Allt är upplyst och otroligt högt och extremt nära, och Paul Auster en rad kända verk - Illusionernas bok (älskade den!), New York-trilogin och Att uppfinna ensamheten (som jag recenserade i somras här på bloggen) ...

.

Men okej, över till själva History of Love... Denna roman har två huvudpersoner - åldringen Leo Gursky från krigstiden i Östeuropa som flyttar till New York för kärlekens skull, och tonåringen Alma, som bor i New York och vars pappa dog i cancer när hon var liten. Hennes pappa hade innan det köpt en bok som hette Kärlekens Historia på en liten bokhandel i Sydamerika, och nu börjar Almas jakt på vem den här boken egentligen handlar om. Kärleken i boken har nämligen samma namn som hon - Alma. Huvudpersonerna växlar mellan varann i boken, och allting knyts sedan samman. För att inte avslöja för mycket om storyn går jag nu över på vad vi tyckte om boken.

.

Bra, bra bra! Annaluna, som vanligt generösare med sitt betyg, har den numer som en av sina favoriter. Kikan gav den en fyra. Vi kom båda fram till att den var relativt svårläst på grund av alla olika personer, vändningar och hoppande i storyn, men att den sammantaget var otroligt fin och vacker. Och helt galet sorglig. Genomsorglig, från början till slut. Annaluna insåg ju mer vi chattade om boken hur sorglig den faktiskt är. Annaluna grät till och med på slutet...

.

Kikan tycker även att den påminner om Boktjuven (även fast hon gillar boktjuven lite mer), och det är Annaluna beredd att hålla med om. Roligt är dock att Kikan trodde att det var en man som hade skrivit boken - ända till slutet då hon insåg att författaren hette Nicole och inte Nicolaus... Det kan även tilläggas att namnet Alma måste vara väldigt uttänkt, eftersom det betyder själ på spanska. Alma, både ena huvudpersonen och den som hon söker har samma namn, och den eftersökte är själen i själva boken... Mycket bra. Annaluna fullkomligt älskade den. Och som det står på sidan åttio i boken: "jag vet inte vad jag ska säga om den, mer än att den rörde mig på ett sätt som, var gång man öppnar en bok, hoppas bli berörd". Och det är ju just det vi alla boknördar är ute efter - att bli berörda. Kärlekens Historia berörde oss ända in i själen.

.

Nästa bok att läsa och diskutera är Patient 67 (aka Shutter Island)...

Baby Jane av Sofi Oksanen:

Jag läste ut Sofi Oksanens Baby Jane (2008) häromdagen, och nu ser jag verkligen fram emot att även läsa Stalins Kossor, Oksanens debutroman, som väntar i bokhyllan. Finska (eller rättare sagt halvestniska/halvfinska) Oksanen, född 1977, fick Nordiska Rådets Litteraturpris i år för sin tredje roman (Utrensning), och jag måste ju erkänna att jag är lite avis. Bara tre år äldre än jag, med tre romaner utgivna, och dessutom har hon fått både detta och andra priser för sina verk.
.
Baby Jane är en lesbisk bok om kärleken mellan Piki och flickvännen, och framförallt om panikångesten som alltid finns där. Som tär, som förstör, som förgör. Språket är lättläst och flyter på, fint och enkelt med många fina liknelser och beskrivningar. Den är inte långtråkig en enda sekund och får därför helt klart en fyra i betyg. Fin och läsvärd - och som extra bonus har den ett riktigt snyggt omslag. Baby Jane är en bok att vilja ha kvar i bokhyllan!

Jag är inte rabiat, jag äter pizza!

Journalisten Niklas Orrenius har i en serie reportage följt Sverigedemokraterna sedan 2001. Han tecknar bilden av ett parti som inte bara är främlingsfientligt - på agendan finns en långt mer omfattande samhällsomvandling - så beskriver Adlibris denna bok som jag läste ut igårkväll, lagom passande inför valet nu på söndag.
.
Boken, som alltså består av en serie reportage (samt ett "vad hände sedan?"), är väldigt intressant och lättläst. Det som slår mig är hur Niklas ändå håller en relativt objektiv profil genom hela boken. Dock är det ju som han själv skriver självklart att det är han själv som väljer ut vad som är intressant att skriva om, och det blir på såsätt subjektivt.
.
Anyways - Sverigedemokraterna skrämmer mig genom att de är så sjukt inkompetenta och inte har några konkreta förslag på lösningar. De verkar tro att om islam försvinner så kommer vi leva i paradiset igen. Islam är enligt dem roten till allt ont, vilket jag har väldigt svårt att förstå. Hela deras partiprogram känns både ogenomtänkt, ologiskt, bakåtsträvande, splittrat och omöjligt. De ändrar sig hela tiden och verkar tänka att ärsh, vi behöver inte ha det så genomtänkt eftersom vi ändå inte sitter med i regeringen... Otroligt skrämmande.
.
Det jag saknar i boken är dock mer om själva partiets åsikter. Reportagen behandlar mer personerna i partiet, och deras partipunkter behandlas bara i extrem korthet - förutom invandringsdelen (som ju förvisso är den största punkten för dem). Det roligaste och mest korkade i hela boken är SD:s dröm om Färöarna, som de ser som ett riktigt föredöme. De hörde en färöing hålla tal om kärleken till sitt fosterland och blev helt frälsta. De hade dock missat att färöingen var en komiker och gjorde parodi på nationalister...
.
Nyttig bok att läsa helt klart!

To kill a Mockingbird/Dödssynden av Harper Lee:

Gud vad jag hade sett fram emot den här boken! Nästan så att jag inte ville läsa den eftersom jag då inte skulle ha den att se fram emot. Ja, ni fattar.

.

To kill a Mockingbird kom ut 1960 och handlar om rasism under 1930-talet i södra USA. Eller, egentligen handlar den om en åttaårig flicka som heter Scout, hennes storebror Jem och pappa Atticus som är försvarsadvokat. Berättelsen är sedd från Scouts ögon. Atticus får i uppdrag att försvara en svart man som anklagas för våldtäkt på en vit kvinna. Att han är oskyldig är uppenbart, men eftersom han är svart får han inte samma rättvisa rättegång som vita får. Under berättelsens gång visas hur hela samhället tänker om svarta. Trots att de lär sig i skolan att man inte får förfölja en folkgrupp och att alla är lika mycket värda, räknar de inte ens med de svarta. De blir knappt sedda som människor.

.

Bok.nu förutspådde att jag skulle ge boken en femma, men den får faktiskt en fyra. Jag tycker att den bitvis är lite seg och inte behandlar ämnet riktigt så mycket som den kunde ha gjort. Själva rättegången och det främsta om orättvisan beskrivs enligt mig alldeles för kort. Kanske hade jag bara för höga förväntningar på denna klassiker som tilldelades Pulitzerpriset 1961, men jag förstår ändock att boken verkligen skapade rubriker på 60-talet.
.

All in all en klassiker som alla borde läsa, om inte annat för att få insikt i hur det var då. Översättningen är dessutom bra och lättläst och boken tog mig inte mer än några dagar att läsa ut. Läs den.

Kapten Nemos Bibliotek - Per Olov Enquist:

Igår läste jag ut den här boken av författaren Per Olov Enquist, en bok som kom ut 1991 och delvis baseras på ett rättsfall från HD om förväxlingen av två barn vid födseln. Dessa barns byts tillbaka till sina rätta hem först när de är sex år, och är dessutom bästa vänner. Den ena pojken lever halvt om halvt i en fantasivärld med Kapten Nemo, från den enda bok han har - Jules Vernes Den Hemlighetsfulla Ön (åh, vad jag vill läsa den!).

.

Boken är ärligt talat så himla svårläst. Det tog mig typ sextio sidor att komma in i den, och just när jag tyckte att jag hade kommit in i den trillade jag ut igen. Stundtals visste jag inte om den var helt underbart bra eller dålig. Mycket...ja, svår.

.

Författaren är ju annars (relativt) aktuell med sin självbiografi Ett Annat Liv, som fick Augustpriset 2008. Han har förövrigt skrivit ett tjugotal böcker och dessutom ett gäng dramer och filmmanus. Listan över priser han har fått utöver Augustpriset är alldeles för lång att rabbla upp och väldigt imponerande.

.

All in all är jag väldigt glad över att jag läste den här boken. Det känns som att det hör till att åtminstone ha läst ett av hans verk under sin livstid.

En fest för livet!

Imorse läste jag ut Hemingways En fest för livet, en bok som jag lånade av farmor för många år sedan och nu omöjligt kan lämna tillbaka eftersom hon dog 2008 (och efterlämnade en evig saknad). Jag hade tidigare läst klassikern Den gamle och havet som jag gillade starkt, så jag hade relativt höga förväntningar på den här.

,

Och inte bara förväntningar, utan kanske även lite fördomar. Jag blev således extremt överraskad av Hemingways självbiografi från 20-talet och tiden i Paris. Fattig, ung, lycklig. Kär i sin fru, cafeér, författare. Boken kändes till en början lite splittrad, men ju mer jag kom in i den, ju mer gillade jag den. Allra bäst tyckte jag om de kapitel som handlade om hans vänskap med författaren Scott Fitzgerald (som skrev klassikern The Great Gatzby 1925) och hans fru Zelda, vilket i sin tur ledde till att jag verkligen vill läsa Fitzgeralds bok. *Lägger till i måste-köpa-listan*

.

All in all oväntat lättläst, som gav mig en ny syn på Hemingway som person. Hade han levt nu, hade han antagligen varit en excellent bloggskrivare. Helt klart läsvärd!

Bok ett i bokcirkeln utläst; Hundraåringen som klev ut...

Ja, gott folk, här ser ni då vår bokcirkel. *Närå*

Den består bara av Kikan och Annaluna, några år yngre än denna glada skara på bilden. Boken, vald av Annaluna, är dock densamma.
.
Boken ja, som ligger på försäljningstopplistan, är nu utläst och diskuterad. Kikan hade läst någonstans att författaren hade gått in i en bokhandel och letat efter sin bok. Han började lite kaxigt med att kolla försäljningstoppen, inte där, sedan letade han vidare men fann den ingenstans. Då frågade han i kassan och fick svaret "Oj, den är slutsåld igen..." Så ja, ni fattar ju. Den är riktigt poppis. Den är dessutom Jonas Jonassons debutbok. Författaren ägde ett företag som han sålde efter att ha gått in i väggen, fick mycket pengar för det, flyttade utomlands, och där sitter han fortfarande på sin kammare och skriver roliga (hoppas vi) böcker.
.
Okej, Allan då, bokens huvudperson, rymmer från ålderdomshemmet på sin 100års-dag och dras in i världens äventyr. Han liksom halkar fram på ett bananskal, precis som han verkar ha gjort hela livet. Detta får vi ta del av genom galna, detaljerade återblickar från hans liv på nästan 400 underhållande sidor, där allting knyts ihop mycket skickligt. En ganska ytlig bok som påminner starkt om Paasilinna, men vi kom fram till att det inte alltid behövs mer djup. Det är en konst att kunna underhålla läsare från första till sista sidan, och dessutom få en att skratta högt, utan att någonsin bli uttråkad.

Tillslut var det svårt att skilja på sanning och verklighet. Einsteins otroligt dumme bror till exempel, som hamnade i arbetsläger tillsammans med Allan, breskrevs så detaljerat (och roligt) att man började undra. Boken är över huvud taget väldigt vågad. Diverse kända personer genom tiderna mer eller mindre dumförklaras hela bunten, men för oss läsare är det ett nöje. Sammantaget en bok vi blev glada av, men vi kan tänka oss att det är en bok man antingen älskar eller hatar. Somliga kanske finner den lite too much?
.
Annaluna gav iallafall boken en hel femma, och Kikan en fyra. Med andra ord: Helt klart läsvärd!

Dyngkåt och hur helig som helst:

För att gilla Mia Skäringers bok sägs att man måste känna igen sig. Och alla verkar känna igen sig.
.
Utom jag.
.
Jag känner inte igen mig, jag känner mig utanför. Vi är i samma ålder, men jag har inga barn (och framförallt inte 2 samt tre styvbarn), jag har inget hus, jag har inte skurit mig med rakblad som sextonåring eller rymt till Danmark och haft sex med snuskiga män så att jag måste hiv-testa mig. Jag måste vara alldeles vanlig. Eller snarare ovanlig, eftersom jag verkar vara den enda som inte känner igen mig.
.
Mia är trött på superdupermammorna. Lite konstigt, för hon är ju en själv. Hon sköter hus, har värsta karriären, fem ungar varav en med ADHD och aspberger, sambo, åker på skidsemester. Och, är typ trettio. Är det inte en superdupermamma så undrar jag var de finns.
.
Krönikorna är dock himla bra, jag gillar verkligen hennes språk och öppna beskrivelser. Men andra delen av boken, som består av hennes blogg, känns mer som ett underlag till krönikorna och blir därmed lite seg. Boken hade nog fått en fyra av mig om den enbart bestått av krönikor.
.
Anyways; boken är lättläst. Jag lånade den av en kompis igårkväll och idag innan lunch var den utläst. Skönt, för det kändes som jag var den sista på jorden att inte ha läst den.

Stuff White People Like; the unique taste of millions!

När jag fyllde år förra året var bland annat kusinerna som bor i San Francisco här. Den ene av dem gav mig den här boken - en New York Times bestseller av Christian Lander som är en sammanställning av hans blogg Stuff White People Like.
.
Till en början är boken riktigt rolig, för ja, det är naturligtvis en satir. Den tar upp saker som Organic Food, Film Festivals, Diversity, Wes Andersons movies (ja, jag ÄLSKAR hans filmer!), yoga, gifted children, Renovations, expensive strollers... Men däremot känns den mer som en Stuff AMERICAN white people like - speciellt när vi får läsa om saker som threatening to move to Canada, Starbucks Coffe, bottles of water, the Wire, St. Patricks Day, Rugby, The Boston RedSox, Portland, The New Yorker... Efter ett gäng "episoder" känns boken även lite tjatig på något sätt. De sista hundra sidorna (den är på dryga 200, stora sidor) ville jag mest att den skulle ta slut (och det är antagligen därför som den tog mig ungefär ett halvår).
.
På slutet får man iallafall kryssa i vilka saker som stämmer in på en själv från boken (me like!) för att se hur många procent White man är. Jag blev endast mellan 20-30%...
.
Sammantaget tycker jag iallafall att den är rätt rolig, och säkert ännu roligare om jag hade varit amerikan. (Jag har ju iallafall bott på amerikansk mark och rest runt endel). Den är dessutom snygg att ha framme (jag gillar designen) och extra kul eftersom typ ingen annan har den. Jag var först att betygsätta den på bok.nu iallafall (men inte på boktipset).