Hon går genom tavlan, ut ur bilden...

Ungdomsromanen Hon går genom tavlan, ut ur bilden som lästes ut idag fick jag faktiskt tag i på Stadsmissionen för en tjuga. Jag hade hört mycket bra om den, trots att bok.nu förutspådde att jag bara skulle ge den en tvåa. Jag var således mycket angelägen om att läsa den, och läste den till 99% i gående postition till och från jobbet (jag går 70 minuter per dag, alltid med nosen ner i boken - förutom där jag korsar vägar förståss, vilket naturligtvis ändå påverkar intrycket av läsandet).

Johanna Nilssons debutroman från nittiotalet (ytterligare en ungdomsdebutroman av en tjugotreåring!) behandlar mobbing och hur jävliga nästantonåringar kan vara. Huvudperson är Hanna som har sin bästis Karin. Plötsligt är Hanna inte någon alls längre då Karin blir kompis med de coola i klassen. Hon blir kallad mensäckel, plugghäst och planka, blir ignorerad ibland, slagen både verbalt och psykologiskt andra dagar. Hemma håller hon minen och låtsas ha kompisar. Hennes farfar dör och hon saknar honom hela tiden. Hon håller hårt i tröstestenen och börjar träna pingis för att slå av sig all frustration.

De första kanske 100 sidorna tyckte jag att boken var ganska torr och förmedlade mig ingen känsla, men sedan blev den starkare och starkare. Mobbing är så otroligt hemskt. Jag började tänka på min egen tid, hur jag aldrig var populär hos killarna, tills en dag i femman då den snyggaste killen blev kär i mig - och plötsligt stod jag överst på killarnas snygglistor. Jag tyckte redan då att det var helt sjukt, att bara för att han gillade mig så gjorde de andra plötsligt det också, de som aldrig tidigare ens hade tittat åt krulltotten Anna.
.
Jag älskade därför högstadiet som följde. Älskade, älskade. Jag hade massor med kompisar, fick killen i parallellklassen som jag spanat in sedan jag var tretton, livet lekte. Jag minns dock en eller två som antagligen inte kände att livet lekte. När vi hade återträff i somras svarade den ena tjejen inte ens på inbjudan fast jag vet att hon fick den. Om jag hade kunnat vrida tillbaka tiden...

Men - åter till boken; är den värd att läsa? Absolut. Den är lättläst, stark, hemsk, gripande. Eftersom den började så segt (och fakiskt inte hade något speciellt slut) får den dock bara en trea. All in all gillade jag De i utkanten älskande av samma författare som jag läste förra året lite bättre.

Orkidétjuven - Susan Orlean:

Så var Orkidétjuven av Susan Orlean äntligen utläst, efter åratals väntan. Min pappa har den nämligen som favorit, dels eftersom han själv älskar orkidéer, dels eftersom han älskar Florida. Jag, som många andra, har även sett filmen Adaptation (2002) med Nicholas Cage i huvudrollen, där den här boken ligger som fristående grund.

l
Huvudperson i den sanna historien är John Laroche, orkidétjuv och fanatiker, men egentligen behandlar boken mest den enorma fascination och besatthet som finns för just orkidéer. Folk är bokstavligen beredda att offra sina liv i jakten på den perfekta orkidén. I fokus står spökorkidén (se bilden ovan) som både är enormt sällsynt och fridlyst. Det verkar vara alla orkidénördars stora dröm att hitta den här i blom, och de reser genom land och rike, vadar genom träsk och slukhål genom Fakahatchee för att hitta denna sällsynta skönhet - vilket de sällan gör.

För mig kändes boken otroligt lång, men samtidigt lärorik. Jag hade ingen aning om att det fanns så många lagar kring orkidéer, så många lukter, rättegångar, stölder, jakter, plantskolor, tävlingar, kongresser, besatthet, pengar... En bok som hör till genren reportage men mer liknar en roman. Läsvärd? Absolut. Det är alltid lika intressant att få större inblick i nischar. Dessutom gjorde den mig mer intresserad av just orkidéer, eftersom de är så otroligt häftiga och vackra.Filmen var såvitt jag minns sevärd, men den påminner inte särskilt mycket om boken. Egentligen hade jag förväntat mig mer story av boken, mer fokus kring själva orkidétjuven Laroche... Vill man ha den storyn är det sålunda filmen och inte boken som rekommenderas. Jag tror dock att det är dax att se om den. Nicholas Cage och Meryl STrepp - som också är med i filmen - är ju onekligen storskådisar.

Spöket på Canterville av Oscar Wilde

När jag senast var på biblioteket för att låna med mig en ljudbok visade det sig att jag hade lite för lite plats i mp3-spelaren. Därför fick jag bara med mig en kortroman men i sin tur en riktig klassiker. Spöket på Canterville av Oscar Wilde (1887) är ju en berättelse som man hört talas om många gånger och jag tror att jag läste den när jag var liten. Vad jag dock inte kom ihåg var att den var så humoristisk och underfundig.

Spöket Simon de Canterville har under flera hundra år spökat på sitt slott i England. En dag flyttar dock en amerikans ambassadörsfamilj in och inget är längre som förut. För plötsligt är det ingen som blir rädd för spöket längre vilket gör honom vansinnig. De nymodiga amerikanerna har inte alls samma stil och klass som de engelsmän han tidigare skrämt halvt ihjäl.

En helt klart kul liten historia som passar bra en kulen höstdag. Jag kom på mig själv med att skratta till ett flertal gånger och jag måste säga att man bitvis faktiskt tycker lite synd om det försmådda spöket.

Sommarbarn av Katerina Janouch

Den senaste "utlyssnade" boken i min mp3-spelare är Katerina Janouchs självbiografiska Sommarbarn. Bokens huvudperson är Katia som föds i Prag på sextiotalet. Tillvaron förändras 1968 då sovjetmakten intar landet då Katias pappa som kämpar mot den nya regimen blir förföljd. Familjen lämnar landet och hamnar till slut i Sverige. I en förort till Stockholm får Katia känna på utanförskapet och hur det är att vara annorlunda. Boken visar på ett bra sätt hur det kan kännas att komma till ett nytt land och tvingas anpassa sig till ett helt nytt liv där man inte alltid är välkommen.

Katerina Janouch har tidigare skrivit bland annat romanerna Anhörig och Dotter önskas, samt handboken Barnliv. Själv har jag läst Anhörig som jag tyckte var oerhört gripande och bra. Sommarbarn grep inte alls tag i mig på samma sätt även om den gav en inblick i hur det kan kännas att som ung komma till ett nytt land och hur man som tonåring försöker att anpassa sig.

Ibland kan det även bli lite sönderhackat när man lyssnar på en ljudbok bara lite då och då. Typ när man står och diskar... Kanske hade jag fått ett lite mer samlat intryck om jag faktiskt hade läst istället.

Patient 67...

Så var ytterligare en bok är utläst i vår bokcirkel. Den här gången tog vi avstamp i filmens värld då vi fick upp ögonen för boken Patient 67 av Dennis Lehane (2003). Fler kanske känner igen titeln om vi säger Shutter Island som är en ganska ny film med Leonardo di Caprio i huvudrollen. Annaluna såg filmen för ett tag sedan och Kikan stod faktiskt med filmen i handen men ställde tillbaka den efter att ha sett att det handlade om ett mentalsjukhus. Sådant faller nämligen inte Kikan på läppen. Dock väcktes ett intresse från båda håll för att faktiskt läsa boken. Och så blev det.

Patient 67 utspelar sig på en ö, Shutter Island, där ett sjukhus för mentalsjuka brottslingar är beläget. Då en av patienterna lyckas fly anländer kriminalaren Teddy Daniels till ön för att ta sig an fallet. Ganska snart börjar han inse att allt inte är som det skall på ön. Och inget är egentligen som det ser ut; något som man blir varse ju längre man läser.

Kikan, som alltså inte hade sett filmen gav boken en fyra. Detta på grund av att den är lättläst, spännande och har ett oväntat slut med en ordentlig tvist. Utan att säga för mycket kan man ändå avslöja att slutet är öppet för tolkningar. Det gör att man inte lämnas oberörd och att handlingen håller sig kvar. Själva vändningen påminner lite om vändpunkten i filmen 6:e sinnet och man hoppar till och tänker ”Men vad sjutton hände nu?”.

Annaluna gav dock boken tre och en halv, möjligtvis en trea i handling och en femma på slutet. Detta på grund av att handlingen trots allt var lite ”vanlig” på sin väg mot upplösningen. Sedan spelar det ju in om man har sett filmen före man läser boken, då blir man inte riktigt lika tagen av slutet. Dock passade boken ypperligt som film och vi var överens om att detta är en bok som man verkligen kan tänka sig som just filmatiserad. Annaluna menar dock, att detta är en av de få böcker som faktiskt är bättre just som film än bok. Kanske för att hon tidigare last En drink före kriget av Lehane, och inte gillade den alls. Hon anser att språket är ganska torrt och oestetiskt, ett typiskt deckarspråk. Annaluna gillar inte alls deckare, men anser att det här är en bok för även ickedeckarfolk. En bok för alla, perfekt bladvändare för semesterstunder eller i sängen.

Ett spännande faktum är att boken faktiskt blivit poppis just för att den nyligen blivit film. Kikan hade nog inte fått upp ögonen för den om inte Annaluna hade sett filmen. Och mentalsjukhus till trost, Kikan kommer nu att ta sig till videobutiken och hyra filmen.

Om bipolär typ 1...

Den dagen min dotter blev galen är en själutlämnande bok om journalisten Michael Greenbergs dotter som får diagnosen Bipolär 1 när hon är 15 år. Boken beskriver sjukdomen som den är, utan förskönade bilder eller överdrivna utspel. Den beskriver också hur omgivningen reagerar och de tankar som uppkommer kring varför det här händer, hur sjukvården behandlar patienter, medicineringens biverkningar, vad som händer utan medicin, hur terapi hjälper eller inte...
.
All in all en väldigt intressant bok, som lästes ut nu i veckan. Anledningen till att jag köpte och läste den är för att dottern bland annat äter en medicin som mitt företag tillverkar, men boken är naturligtvis nyttig för alla att läsa. Så - läs den!

Den japanska hemligheten...

Boken av Kaj Falkman, signerad och fin, är nu utläst sen någon vecka tillbaka. Den består av 53 relativt korta kapitel som alla bär vackra titlar i stil med spegelbilder, skuggan i stenen, nymåne och vita handskar, regn och tre fåglar... med andra ord kapitel som känns som små dikter i sig.
.
Romanen, som handlar om diplomaten Eriks första utlandspost i Tokyo, är en väldigt mild och fin berättelse. Det märks att författaren är poet. Varje kort kapitel innehåller poetiska tankar och beskrivningar samtidigt som läsaren får lära sig en hel del om Japan. Ibland kan jag dock känna att boken skulle passa bättre som just renodlad poesi, men det är samtidigt fint att dikterna breder ut sig i romantext.
.
Jag har genom poetiska beskrivningar lärt mig om tecknet läsa (yomu). Det är sammansatt av fjorton penseldrag och betyder mun som spetsar ord som nålstick och ropar ut dem. Detta är så otroligt vacker och fint, och det visar verkligen hur komplext och värdefullt det är att läsa. Jag har lärt mig att missförstånd är grunden för alla mänskliga relationer, enligt japaner. Därför innehåller japanska filmer helst inte intriger, utan just missförstånd.
.
Och så några citat jag gillar lite extra...
-Ni i väst breder ut er, för ni har obegränsat utrymme. Vi i Japan viker oss inåt, för vi har begränsade utrymmen. Därför tycker vi om att förminska naturen och tingen omkring oss, så att de får plats bredvid oss.
.
Varför är kärleken den högsta glädjeupplevelsen? Han visste svaret: Därför att kärleken är den minsta jagupplevelsen.
.
-Du är en riktig japan, alltid exakt i tid.
-Nej, svensk. Japaner kommer alltid några minuter för tidigt.
,
Åh, min pappa åker till Japan med författaren till den här boken den 7 oktober. Jag är avundsjuk!

Jag är inte rabiat, jag äter pizza!

Journalisten Niklas Orrenius har i en serie reportage följt Sverigedemokraterna sedan 2001. Han tecknar bilden av ett parti som inte bara är främlingsfientligt - på agendan finns en långt mer omfattande samhällsomvandling - så beskriver Adlibris denna bok som jag läste ut igårkväll, lagom passande inför valet nu på söndag.
.
Boken, som alltså består av en serie reportage (samt ett "vad hände sedan?"), är väldigt intressant och lättläst. Det som slår mig är hur Niklas ändå håller en relativt objektiv profil genom hela boken. Dock är det ju som han själv skriver självklart att det är han själv som väljer ut vad som är intressant att skriva om, och det blir på såsätt subjektivt.
.
Anyways - Sverigedemokraterna skrämmer mig genom att de är så sjukt inkompetenta och inte har några konkreta förslag på lösningar. De verkar tro att om islam försvinner så kommer vi leva i paradiset igen. Islam är enligt dem roten till allt ont, vilket jag har väldigt svårt att förstå. Hela deras partiprogram känns både ogenomtänkt, ologiskt, bakåtsträvande, splittrat och omöjligt. De ändrar sig hela tiden och verkar tänka att ärsh, vi behöver inte ha det så genomtänkt eftersom vi ändå inte sitter med i regeringen... Otroligt skrämmande.
.
Det jag saknar i boken är dock mer om själva partiets åsikter. Reportagen behandlar mer personerna i partiet, och deras partipunkter behandlas bara i extrem korthet - förutom invandringsdelen (som ju förvisso är den största punkten för dem). Det roligaste och mest korkade i hela boken är SD:s dröm om Färöarna, som de ser som ett riktigt föredöme. De hörde en färöing hålla tal om kärleken till sitt fosterland och blev helt frälsta. De hade dock missat att färöingen var en komiker och gjorde parodi på nationalister...
.
Nyttig bok att läsa helt klart!

Kapten Nemos Bibliotek - Per Olov Enquist:

Igår läste jag ut den här boken av författaren Per Olov Enquist, en bok som kom ut 1991 och delvis baseras på ett rättsfall från HD om förväxlingen av två barn vid födseln. Dessa barns byts tillbaka till sina rätta hem först när de är sex år, och är dessutom bästa vänner. Den ena pojken lever halvt om halvt i en fantasivärld med Kapten Nemo, från den enda bok han har - Jules Vernes Den Hemlighetsfulla Ön (åh, vad jag vill läsa den!).

.

Boken är ärligt talat så himla svårläst. Det tog mig typ sextio sidor att komma in i den, och just när jag tyckte att jag hade kommit in i den trillade jag ut igen. Stundtals visste jag inte om den var helt underbart bra eller dålig. Mycket...ja, svår.

.

Författaren är ju annars (relativt) aktuell med sin självbiografi Ett Annat Liv, som fick Augustpriset 2008. Han har förövrigt skrivit ett tjugotal böcker och dessutom ett gäng dramer och filmmanus. Listan över priser han har fått utöver Augustpriset är alldeles för lång att rabbla upp och väldigt imponerande.

.

All in all är jag väldigt glad över att jag läste den här boken. Det känns som att det hör till att åtminstone ha läst ett av hans verk under sin livstid.

En fest för livet!

Imorse läste jag ut Hemingways En fest för livet, en bok som jag lånade av farmor för många år sedan och nu omöjligt kan lämna tillbaka eftersom hon dog 2008 (och efterlämnade en evig saknad). Jag hade tidigare läst klassikern Den gamle och havet som jag gillade starkt, så jag hade relativt höga förväntningar på den här.

,

Och inte bara förväntningar, utan kanske även lite fördomar. Jag blev således extremt överraskad av Hemingways självbiografi från 20-talet och tiden i Paris. Fattig, ung, lycklig. Kär i sin fru, cafeér, författare. Boken kändes till en början lite splittrad, men ju mer jag kom in i den, ju mer gillade jag den. Allra bäst tyckte jag om de kapitel som handlade om hans vänskap med författaren Scott Fitzgerald (som skrev klassikern The Great Gatzby 1925) och hans fru Zelda, vilket i sin tur ledde till att jag verkligen vill läsa Fitzgeralds bok. *Lägger till i måste-köpa-listan*

.

All in all oväntat lättläst, som gav mig en ny syn på Hemingway som person. Hade han levt nu, hade han antagligen varit en excellent bloggskrivare. Helt klart läsvärd!

Dyngkåt och hur helig som helst:

För att gilla Mia Skäringers bok sägs att man måste känna igen sig. Och alla verkar känna igen sig.
.
Utom jag.
.
Jag känner inte igen mig, jag känner mig utanför. Vi är i samma ålder, men jag har inga barn (och framförallt inte 2 samt tre styvbarn), jag har inget hus, jag har inte skurit mig med rakblad som sextonåring eller rymt till Danmark och haft sex med snuskiga män så att jag måste hiv-testa mig. Jag måste vara alldeles vanlig. Eller snarare ovanlig, eftersom jag verkar vara den enda som inte känner igen mig.
.
Mia är trött på superdupermammorna. Lite konstigt, för hon är ju en själv. Hon sköter hus, har värsta karriären, fem ungar varav en med ADHD och aspberger, sambo, åker på skidsemester. Och, är typ trettio. Är det inte en superdupermamma så undrar jag var de finns.
.
Krönikorna är dock himla bra, jag gillar verkligen hennes språk och öppna beskrivelser. Men andra delen av boken, som består av hennes blogg, känns mer som ett underlag till krönikorna och blir därmed lite seg. Boken hade nog fått en fyra av mig om den enbart bestått av krönikor.
.
Anyways; boken är lättläst. Jag lånade den av en kompis igårkväll och idag innan lunch var den utläst. Skönt, för det kändes som jag var den sista på jorden att inte ha läst den.

Stuff White People Like; the unique taste of millions!

När jag fyllde år förra året var bland annat kusinerna som bor i San Francisco här. Den ene av dem gav mig den här boken - en New York Times bestseller av Christian Lander som är en sammanställning av hans blogg Stuff White People Like.
.
Till en början är boken riktigt rolig, för ja, det är naturligtvis en satir. Den tar upp saker som Organic Food, Film Festivals, Diversity, Wes Andersons movies (ja, jag ÄLSKAR hans filmer!), yoga, gifted children, Renovations, expensive strollers... Men däremot känns den mer som en Stuff AMERICAN white people like - speciellt när vi får läsa om saker som threatening to move to Canada, Starbucks Coffe, bottles of water, the Wire, St. Patricks Day, Rugby, The Boston RedSox, Portland, The New Yorker... Efter ett gäng "episoder" känns boken även lite tjatig på något sätt. De sista hundra sidorna (den är på dryga 200, stora sidor) ville jag mest att den skulle ta slut (och det är antagligen därför som den tog mig ungefär ett halvår).
.
På slutet får man iallafall kryssa i vilka saker som stämmer in på en själv från boken (me like!) för att se hur många procent White man är. Jag blev endast mellan 20-30%...
.
Sammantaget tycker jag iallafall att den är rätt rolig, och säkert ännu roligare om jag hade varit amerikan. (Jag har ju iallafall bott på amerikansk mark och rest runt endel). Den är dessutom snygg att ha framme (jag gillar designen) och extra kul eftersom typ ingen annan har den. Jag var först att betygsätta den på bok.nu iallafall (men inte på boktipset).

Skumtimmen:

Under mina tre dagar i Danmark, med sjukt tempo, hann jag ändå läsa bok nummer 42 för iår; Skumtimmen av Johan Theorin. Eller ja, jag läste ut den gåendes på väg hem från jobbet idag. Jag älskade ju Nattfåk (betyg fem!), men Skumtimmen var inte alls lika bra. Den var helt okej, men inte mer än så. Kanske hade jag för höga förväntningar?

.

Skumtimmen är en otroligt lättläst bok som är svår att lägga ifrån sig. Den handlar om sökandet efter vad som egentligen hände den femårige pojke som försvann på Öland 1972 och nutid varvas med dåtid. Jag rekommenderar att läsa denna bok typ på just flygresor eller stranden, men annars tipsar jag mycket hellre om Nattfåk.

.

Imorn mina vänner, då åker jag till Spanien, och tar med mig Oscar Waos korta förunderliga liv av Junot Diaz och Animalfarm av George Orwell!

Gomorra

Jag hade hört mycket om boken Gomorra som handlar om den italienska maffian med fäste kring Neapel, den så kallade comorran. Mest fascinerad var jag nog över allt jag läst om författaren, Roberto Saviano som själv är uppvuxen i området och som sedan barnsben har kunnat följa camorran på nära håll. Denne man som trotsat denna våldsamma sammansättning och som på grund av boken i dag lever på okänd ort med ett ständigt dödshot hängande över sig.

Jag hade med andra ord väldigt höga förväntningar på boken. Tyvärr visade den sig vara ganska seg att ta sig igenom. Namn efter namn raddas upp och även olika platser nämns i ett rasande tempo. Det gör att min läshastighet dras ner och man ibland glömmer bort vad man läser om.

Det är dock inget snack om saken. Många av de vidrigheter som beskrivs får läsaren att häpna. Unga män som gör allt för att få komma med i comorran. Hur man utrustar ungdomarna med skottsäkra västar för att sedan skjuta på dem med automatvapen för att de skall lära sig hur det känns att ta emot en skottsalva. Mord som leder till hämnd som leder till nya mord som i sin tur leder till en evig våldsvåg som aldrig tar slut.

Det som dock fastnade mest hos mig när jag läste boken är tre saker. Det första är hur de italienska byggarbetarna har det. Hur de arbetar under de vidrigaste förhållanden hos byggherrar som tillhör comorran. Inga arbetsmiljölagar gäller över huvud taget och om någon skadar sig riktigt illa förs de inte till sjukhus utan placeras i en bil som man först krockar för att det skall se ut som de omkommit i en bilolycka. Detta vet alla och hur bra arbetskollegor du än har så vet också alla att ingen, absolut ingen ställer upp för dig om det går illa.

Det andra som verkligen fick mig att reagera kommer i slutet av boken där Saviano redogör för hur comorran gör stora pengar på att ta hand om miljöfarligt avfall. Hur Syditalien mer eller mindre numera har förvandlats till en stinkande soptipp. Miljöfarligt avfalls dumpas och plöjs ner i jordbruksmark och förorenar sedan stora områden. Allt för att comorran tjänar oerhörda pengar på att ”skaffa undan” dessa sopor.

Det tredje är det civilkurage och mod som Saviano har. Hur han, trots att han har vuxit upp mitt i detta våld, vågar resa sig upp och säga ”Jag tolererar inte detta” Trots att han vet att han kommer att få leva med en ständig rädsla för comorrans verdergäldningar, som han själv har sett uttryck för så många gånger.

Så trots att boken bitvis är seg och svår att ta sig igenom är den helt klart läsvärd. Den är ett mycket viktigt bidrag till dagens debatt om att våga stå emot och att våga säga ifrån. För när det väl kommer till kritan, skulle du våga?

Dubliners:

Igår läste jag äntligen ut Dublinbor av James Joyce, en novellsamling som skrevs år 1906 men sammanställdes 1914. Nytrycket är från 1966. Jag har inte läst hans "förnyade" version av Odysseus ännu, men det sägs att den är svår och att Dublinbor är enkel, men jag vet inte om jag håller med om det sistnämnda. Antagligen i jämförelse, men novellsamlingen var ganska trögläst och varje sida tog tid. Dock är det naturligtvis alltid spännande att läsa en bok som är mer än 100 år gammal, där de åker droska, har tända ljus istället för elektricitet och beskriver kärleksmöten totalt oskyldigt.

.

Läsvärd, såklart. En klassiker. Jag är glad att jag har tagit mig igenom den, efter att ha sneglat mot bokryggen i åratal.

Att Uppfinna Ensamheten - Paul Auster:

Läste ut den här boken idag, som hade stått i bokhyllan i åratal och gett mig dåligt samvete. Jag påbörjade den för säkert tre år sedan och kände mig således tvingad att läsa ut den.

Boken består av två delar - en där Auster skriver om sin fars död och hur han i och med den får reda på saker om sin släkt som tidigare varit okänt. Bra skrivet, gripande, känslosamt. Jag gillade det. Men sedan, del två - den största delen av bokens 246 sidor, handlade inte om någonting speciellt. Jag kom aldrig in i det, inte ens när boken tog slut. Minnen, tankar, hopp hit och dit. Antagligen beskrivet så att man antingen älskar det eller inte hajjar ett dyft. Jag tillhör den senare kategorin.

Eftersom första delen får en fyra, och den andra en tvåa, blir slutbetyget 3 av 5.