Bok nummer fem för It's all about Books:

...Och det var Igelkottens Elegans av Muriel Barbery, utgiven 2006 och utkommen på svenska 2009. Annaluna fastnade för boken då bok.nu förutspådde att hon skulle ge den en femma -desperately seeking perfect books, som alltid. Kikans mamma hade även läst boken och älskade den. Så ja, vi läste den, och vi älskade den. Båda två. Äntligen en bok vi båda gav varsin femma (och Kikan är ju som bekant väldigt sparsam med sina femmor)!

Muriel Barbery är fransyska född i Marocko men bosatt i Japan, filosofilärare och författare. Att hon är filosof märktes i allra högsta grad i boken. Även att hon är insatt och högst kunnig både i fransk och japansk kultur; boken börjar (nästan) med en haiku av japanske Basho - vilket redan där imponerade på Annaluna, men utspelar sig i Frankrike där japansk och fransk kultur blandas.

Boken har två huvudpersoner; portvakten Reneé, en knubbig medelålders änka som inte alls är en typisk portvakt. Hon är högst intellektuell men har på ytan skaffat sig en klassisk portvakts föklädnad genom att vara vresig, ha på TV:n fast hon egentligen läser, en katt som springer runt, tråkiga kläder. Den andra huvudpersonen är tolvåriga Paloma som är för intelligent för sitt eget bästa. Boken börjar sålunda med Palomas funderingar och rationella tänkande kring varför det är lika bra att hon tar livet av sig. Hon sätter ett datum och har argument för det. I och med denna starka start på boken är den från första början omöjlig att lägga ifrån sig.

Ja, som ni förstår korsas ju Renée och Palomas vägar, och detta då den japanske Kakuro flyttar in i byggnaden och ser Renée för den hon verkligen är. Renée blommar upp och Paloma finner två vänner.



Boken börjar alltså otroligt starkt (men avslutas faktiskt även lika starkt). Den innehåller mängder med vackra meningar och tankar (antar att översättarna Marianne Öjerskog & Helén Enqvist även borde få cred!) och fick Kikan att gråta floder. Den var en fröjd att läsa från början till slut både för handlingens skull, språkets skull, de trovärdiga personligheterna och för de filosofiska funderingarna. Annaluna kände att den påminde en del om den melankoliska Tillsammans är man mindre ensam, som hon gillade mycket.

Den sista meningen i boken, Ty för er skull tänker jag hädanefter söka alla ögonblick av alltid i aldrig. Skönheten i världen, fick oss båda att älska boken ännu mer. Det är så få böcker som avslutas perfekt, men det här är en av dem, trots tårarna som var oundvikliga.

Om ni inte läser den här boken går ni sanna mina dar verkligen miste om något!

Med Igelkottens Elegans kvar i våra hjärtan (eftersom det är en bok som stannar kvar) ägnar vi oss nu åt De fattiga i Lodz, en tegelsten som fick augustpriset 2009.